I veckan är det Pridefestival i Stockholm och det verkar som att företag, myndigheter, organisationer och människor går man ur huse för att visa sitt stöd för festivalen. Att säga något annat än att man mer eller mindre helhjärtat omfamnar Pride är minst sagt avvikande och det är nog många som tänker sig för noga innan de yttrar sig kritiskt. I det här inlägget vill jag ge några teologiska reflektioner över frågor om festivalen och en kristen äktenskapssyn.

1) Pride handlar om att stå upp för alla människors lika värde – det ska vi väl självklart stödja!

En kristen kan helhjärtat stå upp för alla människors lika värde, men man behöver inte stödja Pride för att göra det. Bibeln förklarar tydligt att varje människa – man och kvinna, barn och vuxen, foster och svårt sjuk, o.s.v. – är skapad till Guds avbild. Som Guds avbild har människan ett okränkbart värde och en värdighet som ingen får lov att ta ifrån henne. Varje angrepp på människan är samtidigt ett angrepp på Gud.

Varje moraliskt påstående måste ha en grund. Människors lika värde är ett moraliskt påstående, det går inte att hitta detta värde i ett mikroskop eller i en medicinsk eller fysisk avhandling (men kanske en filosofisk …!). Som kristen grundar jag idén om alla människors lika värde i skapelseberättelsen och i Guds kärlek till människan, men hur den sekulära världen – däribland Pride – grundar idén om människors lika värde och ger påståendet en sådan tyngd att det kan trumfa konkurrerande uppfattningar, är inte självklart.

2) Tiderna förändras. Varför kan inte Bibelns äktenskapssyn förändras med tiden, och finns det över huvud taget en biblisk äktenskapssyn?

Det är inte självklart att människan blir mer moralisk ju längre tiden går – det är alltså inte en självklar sanning att allt som är moraliskt accepterat idag med nödvändighet borde vara det, även om vi gärna vill tro det! Den klassiska kristna äktenskapssynen går tillbaka till skapelsen och hur Gud skapar människan till sin avbild, till man och kvinna (1 Mosebok kapitel 1-2). Det är just till skapelsen Jesus hänvisar när han i evangelierna säger att Skaparen från början gjorde människan till man och kvinna för att de ska leva tillsammans i en livslång och självutgivande relation (Matteus 19:1-12). Äktenskapet i den kristna tron handlar inte först och främst och mig, utan om min partner och om de barn vi förhoppningsvis får bli föräldrar till.

När det kommer till vissa kyrkliga handlingar, som exempelvis dop och vigsel, har kyrkan i alla tider trott att dessa praktiker är en gåva från Gud med ett bestämt innehåll och ett bestämt syfte. Poängen med handlingarna är inte att vi ska kunna förändra dem efter våra intressen utan att de ska förvandla oss – till Guds likhet. Ingenting har förändrats i Gud, som gav oss äktenskapet för att en man och en kvinna ska smälta samman till en oupplöslig enhet och för att skapa och vårda de barn som förhoppningsvis skapas ur deras förening. Därför finns det inga skäl att ändra äktenskapssyn.

3) Men är det inte diskriminerande och sårande att inte viga samkönade par?

Tyvärr är kristna, precis som alla andra, ofullkomliga människor och det har alltid funnits människor som har behandlat homosexuella illa. Det är fel. Varje människa, oavsett kön eller religion eller något annat, är Guds avbild och värd respekt och omsorg och ska kunna förvänta sig respekt från kristna. Som Guds avbild har varje människa förmågan och ansvaret att själv skapa sig en uppfattning om hur hon vill leva sitt liv och detta ansvar ska vi värna. Det är en självklar del av den liberala demokratin och kommer leda till en pluralism av uppfattningar och livsstilar. Så länge det inte skadar andra finns det inga skäl att använda lag eller rättsmakt för att inskränka den friheten.

Däremot kan ingen människa förvänta sig att bli bekräftad i alla sina moraliska övertygelser i en liberal demokrati – och det gäller givetvis också för en kristen. Det liberala samhället bygger på att det finns ett starkt civilsamhälle som får verka fritt från staten och där medborgarna själva får skapa föreningar, församlingar och andra sammanslutningar efter sina politiska, religiösa och ideologiska övertygelser. Att inskränka den friheten är inte att värna människors lika värde utan både första och andra steget mot ett totalitärt samhälle.

Därför är det grundläggande att religionsfriheten och tanke- åsikts- och yttrandefriheten värnas i det liberala samhället, men då kommer vi också att ofta hamna i situationer där vi inte blir bekräftade i våra moraliska uppfattningar. Så måste det få vara. Det är av den här anledningen som jag menar att Elsa Kugelberg, i en ledare i Dagens Nyheter (2/8 2019) har grundläggande fel. Hon har givetvis all rätt att argumentera för att samfunden borde ändra sig, men livet är fullt av tragiska intressekonflikter.  Det finns ingenting som säger att fristående politiska, religiösa och ideologiska föreningar ska bekräfta människors livsval när dessa strider mot föreningarnas övertygelser.

Kravet på att kristna samfund (jag håller mig till kristna samfund eftersom kristendomen är min hemmaplan) ska bekräfta människors kärlek bygger på en grundläggande missuppfattning: den kristna kyrkan finns inte till för att bekräfta människor utan för att visa vägen till en förvandlad mänsklighet genom tron på Jesus Kristus. Det hör till det liberala demokratiska samhällets hörnstenar att varje människa själv ska få välja sitt liv utan rädsla för hot, våld eller repressalier från myndigheter eller andra människor. Men att andra människor eller organisationer ska bekräfta och gilla dessa val hör inte till det liberala demokratiska samhällets hörnstenar. Ett sådant krav är inte liberalt utan totalitärt.

Från att i början av 1900-talet ha varit ett enhetssamhälle är Sverige idag ett pluralistiskt samhälle och i ett sådant samhälle måste vi lära oss att leva med våra olikheter. Det gäller givetvis de religiösa samfunden: de måste acceptera att den omgivande kulturen kan vara radikalt annorlunda än den kultur samfunden själva vill stå för, men den acceptansen menar jag att i alla fall de kristna samfunden i hög grad har lärt sig under 1900-talet. Svårare verkar det vara för den sekulära kulturen att acceptera att det finns religiösa minoriteter som vill bevara sina etiska principer och inte bejaka den sekulära kulturens värderingar, men om vi ska ha ett sant liberalt och pluralistiskt samhälle måste även det sekulära samhället respektera samfundens minoritetsuppfattningar.

Därför måste ett samfund ha rätten att säga nej när ett samkönat par kommer för att vigas i deras samfund efter deras tro utan att därmed anklagas för diskriminering.

4) Men det finns ju många kristna som också vill hålla sig till Bibeln och som ändå kommer till en annan slutsats.

Så är det och så måste det få vara i ett fritt samhälle. Det har ju i hög utsträckning att göra med hur man ser på sökandet efter sanning. Personligen är jag av den övertygelsen att ett samhälle mår bäst när det är fritt fram för människor att pröva sina tankar och driva sina teser även när de är djupt impopulära, så länge dessa teser kan prövas och debatteras i ett intresserat och respektfullt sammanhang. Det medför att många konstiga åsikter kommer att höras, men alternativet är att samhället, staten eller medborgarna bestämmer vilka åsikter som får framföras och det är ett sämre samhälle.

För min del går frågan om äktenskapet tillbaka till skapelsen och till Jesu ord men också till den återkommande tematiken i hela Bibeln om förhållandet mellan Gud och sitt folk som förhållandet mellan en brudgum och sin brud. Jag har svårt att se hur man ska kunna komma runt dessa texter och teman utan att göra nytolkningar som rimmar illa med Bibelns avsikter.

5) Men om nu Pride ändå handlar om allas lika värde, även om det inte är det enda som Pride handlar om – what’s the problem?

Flera olika saker, tänker jag. Det ena är att det stör mig att det har blivit en så stark normbildning kring att man måste sluta upp kring Pride för att markera allas lika värde. Det måste man inte alls.

Det andra är att Pride är en så oerhört bred företeelse med en massa olika uttryck för sexualitet, och vissa kan jag bara inte stå bakom. Ta t.ex. seminarierna som anordnas på Clarion i Stockholm i veckan, och som Världen Idag så förtjänstfullt har lyft fram: ett seminarium handlar om avkriminalisering av sexköp och ett annat om huruvida den svenska sexköpslagen verkligen är någonting att fira. Givetvis finns det enskilda människor som helhjärtat vill sälja sex, men vi vet vilket oerhört förtryck av främst kvinnor prostitution innebär, och vi vet vilket problem det finns världen över med trafficking, och ändå hålls seminarier som diskuterar avkriminalisering av sexköp. Det är oerhört märkligt.

Det tredje är att Pride generellt står för en syn på människan och sexualiteten som ligger mil ifrån en klassisk kristen förståelse av familj och sexualitet. Sexualiteten är någonting fantastiskt, som Gud har gett oss, men det är också en av de starkaste krafterna vi äger. Aldrig är vi så sårbara och skyddslösa som när vi öppnar oss för varandra i sex. Möjligheterna att utöva psykiskt och fysiskt våld är enorma om inte sexualiteten omgärdas av kärlek, respekt och trygga ramar. Sex mellan olikkönade har dessutom den inneboende kraften att skapa ett nytt liv vilket tar in ytterligare en person i relationen som man måste förhålla sig till. Sex kan vara någonting alldeles fantastiskt men det kräver en långvarig exklusiv relation, djupt förtroende och mycket trygghet. Men sådant talas det väldigt lite om på Pride.

Det är även värt att påminna om rapporten “Det färgglada mörkret” som tankesmedjan Claphaminstitutet publicerade förra året för den som vill fördjupa sig ytterligare.

Det var några reflektioner över äktenskap, Pride och hur man som kristen kan förhålla sig till dessa frågor i ett liberalt pluralistiskt samhälle. Kommentera och diskutera gärna – men gör det med respekt och i kärlek! Vincit omnia veritas.