Kära bröder och systrar,

Nu befinner vi oss i samma tidszon och samma klimat. Jag är inte förvånad att Sverige välkomnade hem mig med regn! Jag åkte ifrån mitt hem och familj i Peru till mitt hem och familj i USA på den 18:de juni och har haft en intensiv och underbar semester. Det var nog nyttigt för mig att mellanlanda någonstans där jag började längta efter rutin. Nu skriver jag från min gröna sofa som jag lämnade i Lund för ett år sedan. Jag kan gå i min lägenhet här utan att mina strumpor blir kolsvarta av damm och jag slänger gärna använd toapapper i toan istället för soptunnan, men det är mycket jag kommer att sakna från min tid i Peru. Jag är tacksam för att ELM och ni som läser har gjort det möjligt för mig att åka ut genom ekonomisk stöd och förbön. Jesus kallade mig och kallar dig för att dra oss närmare honom. Han säger, “Kom och följ mig. Kom till mig och få… Kom med mig och se!” Och det ända vi behöver svara är, “Här är jag, Herre.”

Det var kärleksfulla och satsiga avslutningsfester för oss de sista veckorna. Vi tog varje chans att umgås med våra vänner, blev hembjuda till många familjer och flyttade möbler, städade, packade. Trots saknaden av Unossons fortsatt vi med Team Träff på vår favorit cafe för att kunna ta en stund under veckan att samlas i Ordet och planera veckan. Jag tror att det är något med kännedomen av att åka hem snart som gör att man känner sig ännu mer bekväm, positiv och hemma i värdlandet. Vi var fulla av energi de sista veckorna men det började växa en sorg av att lämna livet vi hade skapat i Peru.

IXOYE (tonårsgrupp i San Antonio)

Kvinnogrupp i Luya

Coffee & Game

För mig kom tårarna först när vi satt med ledningen i IELCH och de tackade av oss med en klassisk peruansk måltid och ett tackbrev. Pastor Pepe och pastorsfruarna fick uttrycka vad vår stöd hade betytt för deras församlingar och själv fick vi tacka för allt som vi hade fått ta emot och uppleva: från deras gästfrihet till god undervisning till förtroendet att tjäna och tålamodet med våran process av att hitta ord och en plats i verksamheterna. Senare på kvällen, på Coffee & Game (studentarbetet) fick vi höra från flera ungdomar vilka avtryck vi hade gjort. Det blev en del måltider och tacktal på våra vanliga aktiviteter. Barnen i Las Brisas ritade, kramade och uttryckte från hjärtat deras tacksamhet. I Peru fick jag uppleva hur mycket jag älskar att vara och jobba med barn. Det kräver mycket energi men det är så värt att investera den energin i de nyfikna och kärleksfulla kidsen. Ibland kunde jag dra mig för att ta mig till kyrkan men en ivrig och varm välkomsthälsning från barnen kunde snabbt ändra det!

Barngrupp i Las Brisas

Barngrupp i San Antonio

I USA fick jag återförenas med många älskade människor och en av dem, John Schwartz, var min andlig ledare under mina college år. Han sa något som har fått mig att reflektera över min tid i Peru. Hans personliga kall är att tjäna de kristna som har vuxit upp i en kyrklig kontext men har glidit ifrån kristendomen med tiden. Han beskriver att de är många ungdomar som har fått tillräckligt lite av evangeliet för att bygga en resistens emot det… dvs att de har vaccinerats emot en djup och personlig relation till Jesus. Jag tror att det är lätt att en volontärmissionärs uppdrag kan bli så. Man tänker: Jag har satsat på mission – till och med åkt utomlands – nu kan någon annan ta över. Min bön är att detta är bara början… att relationerna och erfarenheterna som jag har haft i Peru får prägla mitt liv, min tro och hur jag berättar andra om Jesus. Jag såg nyss en film om en svensk läkare i Etiopien som oftast fick beröm för den stora skillnaden han gjorde i patienternas liv. Men han sa, “Det är alla där hemma i Sverige som ska få beröm för här är det lätt att hjälpa folk.” I Sverige finns det inget materiell nöd men en makalös andlig nöd. Mission är ett kall för livet, för alla och för att varje “hjärtans ögon ska få ljus så att [vi] förstår vilket hopp [Gud] har kallat [oss] till, hur rikt och härligt hans arv är bland de heliga” (Ef 1:18).

Det var en stor ära att få tjäna i Peru. Nu får vi följa tjejerna som åkte till Peru för en vecka sedan (Ida, Ingrid, Johanne, Juliane och Rakel) och fortsätta se Guds verk i utlandet. Vi bär våra vänner och syskon i bön!

Con mucho cariño och tacksamhet,

Maria Apel