Det är flera år sedan jag skrev på bloggen sist, men kanske kan jag komma igång igen i höst. Idag vill jag i alla fall dela med mig av en tanke som slog mig när jag lyssnade på en podcast.

I veckan lyssnade jag på ett avsnitt av podden “Honestly with Bari Weiss”. Avsnittet handlade om alkoholism och Weiss intervjuade en kvinna som hade slutat dricka efter att ha använt en medicin under en tid, och huvudfrågan i avsnittet var varför inte medicinen är mer känd och använd. De frågorna var visserligen intressanta i sig själva, men det var inte det som särskilt slog mig utan följande. I slutet av avsnittet frågade intervjuaren en läkare och en journalist, som har god kunskap om medicinen, dels varför den inte har slagit igenom när den uppenbarligen fungerar, dels varför AA-grupper fortfarande är go to-behandlingen trots att den har så mycket svagare “success rate”.

Båda reflekterade över att USA är väldigt präglat av kristendom och man älskar därför frälsningshistorier. AA-metoden är en mycket starkare berättelse, om någon som kämpar mot sitt beroende och övervinner det och därmed finner frälsning/återlösning för sig själv, än att man medicinerar och blir fri.

Deras spekulationer är inte helt långsökta. Även jag älskar berättelser om människor som kämpar mot en stor fiende och kommer ur kampen segrande, men det som slog mig var att den berättelsen inte är kristendomens berättelse utan lagiskhetens. Tim Keller hade sagt att vad de beskriver är “religion” medan evangelium är något helt annat. För religiositeten/lagiskheten älskar ju berättelsen om någon som är moraliskt korrupt, vänder om återställer sin renhet/rättfärdighet, men evangelium är mycket mer likt medicinen.

För evangelium säger ju att vi har fiender att kämpa mot – djupast sett Satan, synden och döden – som vi inte kan vinna över. För att omtolka det i alkoholism-termer har vi ett beroende som är för starkt – vi kan inte bryta det trots en vilja av stål. Vi möts av evangelium när vi har kommit till botten med vår egen vilja och våra egna ambitioner att återlösa oss själva, och inser att vi måste ta emot hjälp utifrån. Då möter oss Herren Jesus med budskapet om att han ger befrielse, återlösning, rättfärdighet helt utan vår förtjänst. Utan att vi har gjort tillräcklig bättring, utan att vi har brutit med vårt beroende, utan vi har stångat oss blodiga och därmed gjort oss förtjänta av befrielsen. Han ger oss ett ord – bli ren! – och vi är rena. Det är mycket mer likt en medicin än en självförbättringsberättelse.

De intervjuade reflekterade över att många nog tycker att man kommer undan för enkelt med en medicin, och så tycker många att man kommer undan alldeles för enkelt med att bara vända sig till Jesus och be om förlåtelse – men just så stötande är ju evangelium. “Jesus har gjort allt, priset är betalt.” Eller med en gammal sång:

“Egen fromhet intet gäller/ inför den som hjärtat ser,/ mänsklig visdom inte heller/ tröst och frid i själen ger.//Inget annat än allena/ Jesu nåd, förtjänst och blod/ kan från all min synd mig rena,/ göra saken för mig god.”

Jag avser inte att göra några andra jämförelser i det här inlägget mellan evangelium och beroendeproblematik, utan bara lyfta fram vad jag tror att de intervjuade både fick rätt och fel i sina reflektioner över hur USAs kristna kultur präglar människors inställning till medicinen.