Nu har vi varit i Kenya i knappt tre veckor! Vi börjar komma in i vår nya vardag och så smått landa i det lugna tempot som Ellen nämnde i tidigare inlägg. Jag, Klara, tycker fortfarande att jag kan känna mig lite överflödig och upplever en del dagar som väldigt långa, men det finns även stunder då jag känner att vi får göra skillnad. Kanske inte så mycket för verksamheten i stort, men för de barnen vi får möta och älska!

I söndags var vi på vår första gudstjänst på Bethesda. Det är annorlunda att fira gudstjänst på ett annat språk, och såklart blir exempelvis predikan betydligt mindre givande. Men jag skulle ändå påstå att jag fick möta gud och bli påfylld av gemenskapen och Ordet, eftersom vi läser med i texterna i vår egen svenska biblar.

Alla Bethesda-pojkar skrev sin autograf i min anteckningsbok.

På måndagar, onsdagar och torsdagar är vi på Bethesda och hjälper till i skolverksamheten. I onsdags var det ”exam day”, vilket innebar att alla klasser hade prov i alla ämnen. För oss volontärer innebar det därför mycket rättning av prov! Det är en av de praktiska sakerna vi kan bistå med, och det är kul att kunna hjälpa till. Jag har dock också fått testa på att ha mattelektion med elever i klass fem. Det tyckte jag var kul!

Elever i klass 4.

Generellt behövs det mer hjälp i den yngre klasserna, så kanske är det där vårt största fokus kommer ligga framåt. Jag personligen har varit i klass fyra, fem och playgroup (som svenska förskolan, fast bara åldrarna 2-3 år), men tillsammans har vi hunnit hjälpa till i alla skolans klasser. I playgroup går fyra barn, som nästan bara pratar swahili. Man får helt enkelt använda sig av mycket kroppsspråk och stora leenden. Jag trivs bäst bland de äldre klasserna och eleverna, medan Ellen och Melker har hittat andra favoriter. Denna veckan har vi dessutom fått testa på ”kitchen duty”, men Paul. Roligt att få jobba med honom, även om det inte alltid innebär så mycket arbete utan snarare konsumtion av stora mängder te…

Melker och Paul i trädgårdslandet.

På det stora hela har vi kommit in mer och mer i vårt nya land och nya hemstad. Vi navigerar skickligt bland all trafik, marknader och prutning, och känner oss stundtals som riktiga kenyaner! Dessutom har vi fått skaffat oss lite vänner och bekanta i lokalbefolkningen. Inte minst vakterna vid grinden till vårt område och till West Side Mall, återkommande chafförer och familjen ”färingar” som flyttat in i vår trappuppgång. De är alltså en barnfamilj från Färöarna som bor två våningar upp, och vi har bjudit hem dem på kvällsmat. Väldigt o-svenskt av oss! Dessutom blir vi ihågkomna och igenkända av chafförer till tuctucs (”moppebil” på tre hjul), pikipikis (motorcyklar) och matatus (minibussar som agerar lokaltrafik). Några har till och med räknat ut när vi slutar arbete på Bethesda, och kommer inbackandes med sin matatu längs grusvägen till skolan, för att hämta oss.

Matatu, som vi pendlar med varje dag

Vi är ”muzungus” (vita människor) och får mycket uppmärksamhet, på gott och ont. Ibland känns det som att vi lever ett kändisliv, och jag kan ibland sakna den svenska anonymiteten. Men det är också otroligt fint att få testa på att leva i en kultur med så mycket fokus på gemenskap.

Kenya är ett mycket vackert land, med en väldigt trevlig befolkning. Att åka hit som volontär är inte utan motgångar, men en stor välsignelse. Tack Gud!

Varma hälsningar från varma Kenya, via Klara Johansson