Det var konstigt att komma tillbaka till vardagen och människorna här i Sverige. Inte för att det kändes ovant eller fel, utan för att det var så normalt. Efter hemkomst körde vi samma vägar hem från tågstationerna, ställde ner väskorna innanför ytterdörren och sparkade av oss skorna. Tog ett glas vatten ur kranen. Saker vi inte kunnat göra på 4 månader, men som sitter i ryggmärgen. Det vi har vuxit upp med. Här hemma i Sverige var allting likadant som innan. Det var aningen frustrerande, måste jag säga. Jag menar, vi har ju varit med om världens äventyr! Varför är allt sig likt?

Även om det känns snudd på omöjligt att bearbeta resan i detalj, har helheten nu börjat sjunka in. De avslutande dagarna på Bethesda var fyllda av glädje, tacksamhet och sorg. Vår sista lördag fick vi möjlighet att återigen bjuda på ytterligare ett äventyr, och vi begav oss mot ett hotell med pool i Ngata. Tack vare att vädret var så fint kunde vi njuta av bad i mängder, och när det var lunchdags serverades kyckling och pommes. Att se pojkarna så glada och fyllda av energi är verkligen ett kvitto på deras tacksamhet. Att få ett ”five more minutes, pleeeease” när det var dags att ge sig av gjorde att det virvlade till lite extra i magen. 

Att bada är kul! Men mellan doppen måste man värma sig i solen.

Vi fick ha lite simlektioner med fler av pojkarna. Det gjordes stora framsteg, även om det såklart finns mycket kvar att lära!

Myspys!

Söta pojkar på väg hem till Bethesda efter en dag full av lek och skratt

Sent på lördagskvällen kom Håkan, Melkers pappa. Han följde med oss till Bethesda på söndagen. Det var verkligen roligt att få försöka dela våra 4 månader av intryck med någon utifrån. Pojkarna var minst sagt nyfikna på vem denna “Baba Melka” (Melkers pappa) var. Dagen i sig var dock minst sagt konstig. Alla gick runt med vetskapen som att vi, under eftermiddagen, skulle säga ett slutgiltigt hejdå. Ändå var dagen precis som alla andra söndagar vi spenderat på Bethesda; vi firade gudstjänst, sjöng en väldigt tårfylld “The Blessing”, lekte, målade och bakade chapati. Hela tiden med en konstig känsla i bröstet, som att vi alla levde med en tickande klocka i magen, en klocka som räknar ner till avskedet. Innan vi stängde grinden till Bethesda Children’s Center fick vi möjlighet att kramas och ge några små presenter. Pojkarna fick varsitt träkors-halsband och hela Bethesda fick en inramad bild att hänga på väggen och en ny bibel med en personlig hälsning från oss tre. Det var en fin stund, fylld av så mycket tårar men också så mycket glädje och kärlek.

Trösta, gråta, trösta.

Krama, skratta, krama!

Pojkarna blev överraskade med presenter. Lille Peter försökte såklart (precis som vanligt😆) att tjuvtitta!

En ny gruppbild hänger numera på väggen!

Vår tid i Kenya har varit fantastisk på så många sätt, men det är klart att det varit tuffare bitvis. Det är först i efterhand vi förstått vilken omställning vi var med om. Att vi flyttade hemifrån, till ett nytt land, med nya människor, ny kultur, nytt jobb och ny vardag. Allt på samma gång. Det är inte alltid helt lätt, och känslorna har såklart både toppat och dalat. Vi kommer dock hem med en stor hög, ett helt berg, av fantastiska minnen. Inte minst Klara, som numera går omkring med ett 4 cm långt ärr från när hon klev av motorcykeln på fel sida och brände vaden på det brutalt varma avgasröret. Det kommer ständigt och för alltid påminna henne om vad vi varit med om.

Det går inte en dag utan att vi tänker på människorna vi mött. Hur är det med dem? Mår alla bra? Trivs de i skolan? Kommer de kunna fortsätta studera? De finns ständigt med i våra böner. Vi hoppas kunna bära dem i bön på samma sätt som ni bar oss när vi var iväg. TACK för att ni ville göra det. Vetskapen om att vi hade backning från Sverige var otroligt stärkande och viktigt, speciellt i de svårare stunderna. Tack för att ni läst bloggen och följt oss på sociala medier, för att ni velat följa vårt äventyr. 

Vi är också otroligt tacksamma till ELM och Move för att deras ekonomiska bistånd, ett bistånd som i grund och botten kommer från er och era gåvor. Det gjorde det möjligt för oss att inte bara kunna åka till Kenya över huvud taget, utan också hitta på grejer med pojkarna. Tack!

Nu önskar vi världens varmaste ”lycka till” till de kommande volontärerna. Vi avundas allt ni har framför er – alla människor ni kommer få möta och upplevelser ni kommer vara med om. Vi känner kanske inte lika mycket avund för all githeri ni kommer bli serverade. Men vi lovar, man vänjer sig. 

Stora, varma tack-och-adjö-kramar från vårens volontärer,

Klara (Krala), Melker (Melka) och Ellen (Helena)

Så mycket glädje och kärlek!