Äntligen är jag på plats. Det var två år sedan sist. Jag landade i Lima på kvällen den 9 februari och mina första veckor i landet ägnades åt att ha tid med missionärer och volontärer samt träffa våra kära syskon i Chiclayo och se lite av kyrkans verksamhet. Det är en glädje att se hur väl familjen Unossons trivs här i Peru både med familje- och vardagsliv och med de uppgifter de har i missionsarbetet och i familjeprojektet som de är så väl rustade att utföra.

Det är också roligt att ser hur volontärerna Klara, Miriam, Sara och Vibeke fått växa och utvecklas i de uppgifter de har och jag är imponerad över deras arbete. På onsdagen förra veckan fick jag chans att vara med när studentgruppen ”Coffee & Game” träffades. Egentligen har studentgruppen paus i januari – mars eftersom det är sommarlov då, men volontärerna beslutade att hålla i gång studentgruppen själva och ha lite extra engelskundervisning för dem. Jag blev överväldigad över att det var så många som kom, säkert 30 stycken, och att volontärerna höll i hela programmet själva inklusive andakt, lovsång, lekar och så engelskundervisning i tre olika grupper utifrån olika nivåer av språkkunskap. Tänk så många som får chans att lära känna Jesus dessa kvällar.

Denna vecka har jag tillbringat i Piura. Det är en liten skör grupp som samlas här, några trogna och andra som kommer sporadiskt. Det finns en lägenhet på tredje våningen i det hus vi hyr till kyrkan så här bor jag och har det fint. Under veckan har jag fått möjlighet att samtala med flera av de som nu är med i kyrkan och även några av de som varit med tidigare. Det har känts mycket värdefullt. Häromkvällen satt jag nere i det rum vi använder som kyrksal och tittade mig omkring och reflekterade över hur livligt det brukar vara i denna lokal. Jag tänkte på alla som varit här, antingen på gudstjänst eller ungdomsgruppen, eller i studentcafeet som fanns här tidigare och som även hade engelskundervisning. Ja det har såtts mycket här i Piura under flera år – men frukten av arbetet kanske inte ser ut som vi hade önskat och hoppats på. Men vi vet att det arbete vi gör I HERREN inte är förgäves som det står i 1 Kor 15:58. Vi har ju ingen aning om hur mycket Gud fått göra i enskilda människors liv under dessa år. En del av det kan vi se men vi vet ju att han gjort så mycket mer som vi inte ser.

Pastorerna från den evangelisk-lutherska kyrkan i Chiclayo turas om att åka hit till Piura varannan helg för att predika och ha ungdomsgrupp på lördag kväll. Förra söndagen var Harold och hans fru Margot här. Jag imponeras över pastorernas uthållighet och engagemang för de kristna i Piura och utan dem hade det nog inte varit någon församling här. Dock är modellen att pastorer kommer på besök är ingen hållbar lösning. Det har blivit mer och mer tydligt att det behövs en sydamerikansk pastor på plats, annars kommer församlingen med största sannolikhet att dö ut. Pastorerna i Chiclayo är engagerade att hjälpa oss att hitta en pastor till Piura. Just nu finns dörrar öppna i kontakten med en evangelisk-luthersk kyrka i Ecuador som möjligen kan skicka hit en pastor. Denna process känns verkligen spännande. Kyrkan i Ecuador och kyrkan i Chiclayo har haft ömsesidigt utbyte i många år så det finns stort förtroende kyrkorna emellan.

Några ord som kom till mig första dagarna i Piura var orden från Jes. 43:19 ”Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag ska göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.” Det blev för mig väldigt uppmuntrande. Med dessa ord ringade i mitt huvud så laddar jag ju för en kväll med några få ungdomar här i Piura som vill höra Jesus till. Ikväll ska vi spela och sjunga lite och sen ska vi se filmen ”Grace Card”, en stark film som skildrar hur Gud vill låta NÅDEN och FÖRLÅTELSEN få prägla våra liv och vår vardag. Det ska bli intressant att höra dessa ungdomars tankar och reflektioner efter filmen.

Rakel Smetana