Just nu har vi en ganska lugn vecka, en av våra språklärare är bortrest så vi har bara hälften så mycket undervisning som vanligt. Vi passar på att plugga inför provet vi ska skriva i januari för att få peruanska körkort - och att blogga!

En vanlig lektion. Tiden rusar. Vår lilla peruanska dotter är snart 5 månader (5 månader!!) och vi har inte ens sex veckor kvar på språkskolan innan vi slutar där inför julledigheten. I mitten av januari flyttar vi upp till Chiclayo. Vårt missionärsliv började nyss men vi har redan gjort flera omtumlande erfarenheter. Det jag mest nyligen reflekterat över är att livet som missionär på vissa sätt är ett sannare liv än det jag hade i Sverige. Som kristna vet vi att vi i varje stund är beroende av att Gud ger oss livet. Även jag visste detta i Sverige, men det var relativt sällan som det KÄNDES så. Och visst, att påstå att jag tackar Gud för varje andetag peruansk luft jag andas vore definitivt att överdriva, men min upplevelse av livet är ändå att här lever jag i ett större beroende av Gud. I Sverige hade jag så mycket ”bomull och krockkuddar” runt mig i form av ett stort socialt nätverk, grundläggande basala kunskaper om hur samhället fungerar (som jag inte ens tänkte på hur värdefullt det var – för att inte tala om att kunna språket flytande!) och ett liv som jag trodde mig kunna förutse ganska väl hur det skulle gestalta sig (men jag vet, det där är bara en illusion). Här finns inget av det där, livet är mer avskalat och utlämnat, och det gör mitt beroende av Gud så mycket mer påtagligt. Och det gör även längtan efter Guds ord så mycket större! Eftersom det fortfarande kan vara lite si och så med att förstå predikningar (och gudstjänstkulturen här fortfarande kan upplevas främmande på vissa sätt, även om det är lutherskt) så har vi ibland lyssnat på gudstjänster/predikningar/andakter via nätet, från olika ELM-föreningar eller Sankt Pauli i Göteborg. Det är balsam för själen! Tack Gud för det goda som dagens teknik för med sig 😊

På Starbucks. Jag har också märkt hur jag redan blivit lite bättre på att leva ”med en fot i luften”. Som en gäst och främling här på jorden, med mitt hem i himlen – och det är ju också sanningen om oss kristna! Samtidigt har jag märkt hur mycket det betyder för mig att ha ett hem här på jorden som jag trivs med… Eftersom vi hela tiden vetat att vår tid i Arequipa är tillfällig så har vi bara ordnat vårt hem hjälpligt. Ur den aspekten ser jag särskilt mycket fram emot att flytta till Chiclayo så att vi kan ordna ett hem åt oss där vi får trivas ännu bättre! Eftersom det krånglat till sig lite och vi inte längre har något boende som väntar på oss i Chiclayo så planerar vi att Hjalmar ska åka upp några dagar i december och tillsammans med en man i IELCH (lutherska kyrkan i Chiclayo) försöka hitta ett boende åt oss. Vi är tacksamma för förböner kring detta!