Hej alla där hemma!

Ännu tre veckor har gått av våra 10 månader i Peru. Innan såg vi fram emot resor och besök mest av allt och nu är det inga stora delmål kvar. Jag har till och med packat ihop en resväska som jag kommer att skicka med Unossons’ frakt vilket innebär att jag har i princip redan packat ihop halva livet här. Det finns dock mycket som vi tar med oss som man inte behöver en resväska till.

Unossons organiserade en loppis!

Vi njuter av mer fritid (och energi nu när kulturanpassningen inte tar så mycket) att fylla hur vi vill. Jag fortsätter med, till exempel, simlektioner och försöker hitta på saker med folk: måltider, häng på stranden och träffar i lägenheten. Det har dock blivit lite kallt för simlektioner! Vi var bjudna på middag hos Bensus familjen (Sadith och hennes fyra barn) en söndag och följande vecka så hängde vi hos David och Dennis och kollade på bröllopsbilder innan gudstjänsten i San Antonio. För några veckor sedan så fick jag frågan av Josselyn, syskonbarn till Isabel Gomez, att vara hennes sponsor på ett skolevenemang. Detta är året som hon tar studenten så min uppgift var att sätta fast broschen som de ska ha på deras skoluniform varje dag. Annars satt jag med föräldrarna och fick god mat i knäet.

Lunch hos Bensus familjen.

God mat med goda vänner, David och Dennis.

”Imposición de distintivo” för Josselyn.

Efter skolevenemanget åkte jag från Pomalca vidare till Luya. Där har vi försökt vara varje vecka även när Isabel har inte har kunnat vara med. Clara och jag tog med oss fika och en andakt för två veckor sedan och överraskade våra vänner där. Denna vecka så hade vi en ”compartir” (knyt kalas) för mors dag. Jag ledde en andakt om kärlekens överlägsenhet (1 Kor 13:13), vi åt varierad mat (kyckling, fläsk, tamales och en kycklingmacka) och, som vanligt, tog vi tårtan ”to-go.” Isabel, som har rest till Luya i över 10 år blev uppvaktat och rörd av tacksamheten. En kvinna sa flera gånger: ”Tack för att du reser långt för att föra Guds ord till oss.” Mors dag är nästan lika stort som jul här och mammorna firas ordentligt. I helgen har vi haft flera tillfällen i församlingarna att visa för mammorna hur mycket de betyder för oss: vi organiserade lekar, samlade mat till lotterier, delade ut priser och förberedde koreografier och en drama i grupperna. Då känns det lite extra jobbigt att vara ifrån våra egna mammor.

Kvinnorna i Luya.

Vi samlas i ett hus som tillhör Julias syster, Doris.

Helgen i Piura var väldigt spännande. När vi kom in i kyrkan så var alla stolar och soffor orienterade mot altaret. Gonzalo räknade med att 50 barn och deras föräldrar skulle komma för att ta emot de gåvor som Samaritan’s Purse hade skickat. De bakade fyra tårtor och städade innan vi kom. Det var en stor glädje att se så många komma — det blev ungefär 35 med 5 föräldrar och lika magisk som julafton att se alla barn öppna deras skolådor. Vi hade tre tjejer från Chiclayo med oss och några ungdomar från Piura som också hjälpte dela ut och diska undan. Det är en mäktig känsla att jobba tillsammans med ett lag som är så tjänstvillig. En pappa och hans barn kom på gudstjänsten på söndag också! Vi är alltid extra glad när föräldrarna kommer. Gonzalo har nämligen god kontakt med barnen för att han leker fotboll med dem och bjuder dem på det han har. De hälsar alltid honom varmt på gatan: ”Pastor, pastor!” Men föräldrarna jobbar eller har andra personliga kamper som hindrar dem från att komma till kyrkan. Innan vi åkte hem på söndag så gick Claras dröm i uppfyllelse: våran vän som vi träffade första gången vi reste till Piura, Moises, tog henne runt kvarteret på sin motorcykel. Hon var helt lyrisk!

Leidy delar ut skolåder (Här till en prinsessa!)

Han fick skor, ett munspel och annat!

Glada Clara 🙂

Barnen är alltid glad när Pastor Gonzalo går förbi.

I början på maj så passade Clara och jag på att använda våra sista semesterdagar till att åka till Arequipa: en vacker stad i södra Peru där missionen har sin språkskola. Staden Arequipa, byggd i ett vulkaniskt område, är omgiven av tre vulkaner: Misti, Chachani och Pichu Pichu. Höglandsstaden är mer känd som ”Vita staden” eftersom de flesta av byggnaderna är gjorda av vit vulkanisk sten som kallas sillar. Jag hade längtat efter att träffa våra spanska lärare och se skolan som vi hade bara sett genom en skärm. Det var så mysigt att hänga med Litos (min lärare) och Pao (Claras lärare) och strosa runt i den behagliga kvällsvärmen. När vi stannade förbi skolan så tog Abi på oss och fnissade av glädje: ”Ni är riktiga!” Hon är så genuin och kärleksfull i sitt bemötande av sina elever. Clara var ute efter garn eftersom staden är också känd som ”världens alpackahuvudstad” så vi köpte 4kg alpacka garn att ta med hem. Våran vän som jobbar i Cusco, Esteban, var också ledig när vi var där så han kom ner en dag för att utforska staden. Med honom åkte vi ut till ett ställe (Ruta de Sillar) där de utvinner stenen som de bygger med och vandrade i en ravin med hieroglyf. Det var verkligen värt att spendera ett par dagar i denna fantastiska staden!

Rena, vackra gator!

Statyer av sillar.

Vi fortsätter på våra aktiviteter. Jag tyckte det var kul och utmanande att lära barnen i San Antonio en dans till morsdags evenemanget i San Antonio. I allmänhet har jag blivit sång/dans-ansvarig i söndagsskolegrupperna. 🙂 Coffee och Game har varit lite lugnare nu när folk har börjat med plugget igen, men vi hade ett gäng från en annan kyrka komma på besök förra veckan vilket var väldigt trevligt. Imorgon ska vi börja passa Unosson barnen i deras övergångslägenhet mitt i stan. Där kommer de spendera deras två sista veckor i Peru! Tack för era böner och ekonomisk stöd vilket gör allt detta möjligt! Fuerte abrazos! <3

Havredryck och bröd till fika.

Nya vänner på Coffee & Game.