Vi besökte också en by som heter Pedregal Chico som var ännu mer drabbad av översvämningen som slog sönder många hem fullständigt. Det var svårt att se sorgen i de ögon vi mötte som gärna ville berätta och visa det som var kvar av deras hus. En äldre kvinna står framför det som varit hennes hem i hela hennes liv. En man med sin son framför sitt hem som förvandlats till skrot och vattenpöl. Andra hade fått sitt hem fyllt av en till två meter av lera. Men vi såg också förhoppningen i deras ögon att vi kommit för att hjälpa dem. Man känner sig maktlös, vem kan hjälpa alla dessa hårt drabbade människor mer än Gud?

En man som hette Santiago vill visa oss sitt hem. Han berättade ett han hade ett fint hus med trädgård där barnen brukade hålla till och leka. En gård med rosor och två hektar mark med risodling. Allt detta hade närmast försvunnit. Han pekar mot ett par betongrester det enda som visar att det varit ett hus. Åkern och trädgården är fulltständigt bortspolade. Det är svårt att förstå hur snabbt saker kan tas ifrån en.

Pepe talade och påminde att detta kan lära oss att inte sätta vårat hopp till saker utan det enda nödvändiga är att vi sätter vårat hopp till Gud/Jesus. Mannen instämde och sade att han tackar Gud mitt i allt. ”Vi tar gärna tid att läsa en tidning men vi tar knappt tid att läsa den heliga Bibeln”. Santiagos berättelse gav starkt intryck på mig. Jesus ord, “en människa lever inte bara av bröd utan av Guds ord”, blev levande, här vittnar en man som förlorat allt att Gud inte har lämnat honom. En Job i modern tid. Det var en fin stund vi hade där i sanden och bråtet. Gud är med dem i detta. Santiago berättade också att som väl var kom floden på förmiddagen, hade den kommit på natten hade vi alla kanske drunknat, nu lyckades alla rädda sig, några med helikopter andra på flytande saker. ”Vi har förlorat allt, men vi är tillsammans och alla är välbehållna”.

/Janne