Förutom att ibland vara i Chiclayo, som ligger 4.5 timmars bilfärd söderut, där jag nyligen fick vara med på bröllop (!) besöka söndagsgudstjänsten i Las Lomas och sedan i San Antonio lyssna på Hjalmar och Lisas föredrag om att hantera stress och vrede i familjen,

så är min huvuduppgift som kortidsmissionär att arbeta i församlingen i Piura. Tidigare kom ganska många till kyrkan, genom studentkaféet och engelskundervisning. Nu efter pandemistoppet samlas ca 10 personer här regelbundet till gudstjänst och Bibelstudium.

Det mycket givande att vara här och stötta, dela genom personliga samtal, tala i söndagspredikan, idag har vi avlutat Efesierbrevet och på efterfrågan ska vi nu fördjupa vad vår lutherska tro innebär.

Jag arbetar målmedvetet för att både huset och församlingen ska kunna fungera här (med stöd på distans) utan någon missionär på plats. Nyligen valde vi en styrelse, upprättade ett litet medlemsregister, och jag kommer nu ge en medlemskurs, vad den kristna församlingen är och vad den har att ge, men också uppmuntra till vad medlemmen har att ge sin församling.

Det är otroligt givande att stå i detta konstruktiva uppbyggningsarbete men det är inte utan bekymmer. Det är så välsignat att dela Guds ord när man ser att det finns ett behov, även om det inte är många, och att få se trossyskon ta ansvar praktiskt och andligt i församlingen. Men om inte ens alla av de få visar en uthållighet, vad ska man göra då? Det kan vara väldigt intressant att stå med i en liten församlings utveckling, men det kan också vara väldigt skört.

Be gärna att församlingen i Piura får mogna och växa.

Janne Smetana