Det finns ett begrepp man hör någon gång vid kristna samlingar, kanske i avslutningsbönen innan man skiljs. Det är ordet efterpredikan. Betydelsen är att de bibelord och den förkunnelse som burits fram vid en samling eller gudstjänst kanske inte i stunden nått fram till åhörarens hjärta, men att Herren låter det hörda verka genom sin Ande, så att det senare når in och bär frukt. Det är Guds efterpredikan. (En annan betydelse finns i SAOB som talar om tillägg och kommentarer efter gudstjänstens predikan.)

Den 28 augusti predikade jag  i Härnäs missionshus.

De senaste fyra söndagarna har jag predikat på sex olika platser. Från Uppsala i norr till Lund i söder. För ett femtontal personer vid någon gudstjänst för ett par hundra vid en annan. Vid samtliga tillfällen med predikotext ur evangelierna. Det har handlat om Jesus, hans verk och undervisning.

Som predikant hoppas jag förstås på att de som lyssnat ska ha förstått och fått något för livet och evigheten, att de sett något mer av Jesus, hans verk och sitt behov av honom.

Men efter en predikan kommer det alltid frågor. Fick jag sagt det som skulle bli sagt? Syntes Jesus, eller stod jag eller mina tankar i vägen? Förmådde jag dela Ordet så att både lag och evangelium fick göra sitt verk?

Sådant snurrar i predikantens huvud, och för min del just nu landar jag i en bön om att Anden ska hålla efterpredikan så att den åhörare som behöver tröst tröstas, den som behöver varning varnas, den som behöver hopp får se ljuset från himlen och att alla ser Jesus. Nu har jag några lediga söndagar att se framemot – för vila och för att lyssna på andras förkunnelse.

/ErikJA