07:20, lokal tid, ringde klockan inför ännu en dag av nya erfarenheter och utmaningar. Nätterna i Sigowet är kalla, kanske inte kyligare än Sveriges vintrar men upplevs som det när allt man har är en filt och ett lakan, boendes i en stuga av endast trä. Jag har sovit något sämre i Sigowet än på Bethesda, kanske för att jag delar en 90-säng med en av resedeltagarna eller för att huset är fullt av spindlar. Oavsett är hela upplevelsen; dålig sömn, hål i marken till toalett och kulturkrockar som gör resan mycket mer spännande.

Sigowet har mött oss med öppna armar och gett oss plats att sova, mat på bordet (inte githeri, vilket är positivt för min del som inte gillar majs eller bönor) och vänner som jag länge kommer att minnas. De lever så simpelt jämfört med oss men ändå är de mer tacksamma än vad vi är i Sverige.

Idag har vi varit på en gudstjänst som denna gången inte höll på i fyra timmar utan istället tre. Jag måste erkänna att jag på ett sätt saknar de svenska gudstjänsterna, de som går efter en tidtabell. Däremot är gemenskapen här större än den i Sverige vilket formar hela gudstjänsten, oftast.

Efter lunch tog vi en matatu till Bethesda. Barnen välkomnade oss lika glädjefyllt som vanligt med en massa kramar och ”I MISSED YOU!”. Så små saker som värmer hjärtat mer än vanligt. Det känns tufft att behöva lämna pojkarna imorgon, det är något som vi alla har försökt att glömma och skjuta upp. Men nu är vi här, vid det sista trappsteget av denna resan och jag känner mig både lättad och glad samtidigt som jag känner en stor tyngd att behöva lämna alla vi fått lära känna och detta fantastiskt fina landet.

Elin Göransson