Så sitter jag här igen på restaurang Tanta på Lima flygplats. Det är här jag brukar sitta innan min hemresa och summera resan. Det har känts både roligt och meningsfullt att vara här. Denna gång har jag stannat lite längre än jag brukar för att ha lite mer tid med Unossons och volontärerna och även ha möjlighet att vara lite fler dagar i Piura än jag brukar. Det har varit intensiva dagar och mycket har hunnits med. Något av det viktigaste vi tjänstemän gör när vi reser ut på fältet är att ta med våra utsända volontärer och missionärer. Även om tekniken möjliggör att man kan hålla mycket kontakt så är det en helt annan sak att få vara på plats och snacka öga mot öga och dela vardagen tillsammans. En stor del av tiden har jag bott hos Unossons och det har varit både trevligt och värdefullt (och lyxigt). Här ser ni teamet av missionärer och volontärer klädda till fest (orsak kommer nedan).

Det har varit fint att få besöka de olika församlingarna och se kyrkans olika verksamhetsgrenar och få samtala både med kyrkans ledning och Unossons om missionsarbetet. (Här nedan ser ni bild från samtal med kyrkans styrelse.) I tillägg är det väldigt viktigt för mig att få tid för personliga samtal med vännerna här både för att ta del av deras livssituation och deras tankar kring kyrkan och dess verksamhet. Det gör att man får mer förståelse för livet här, hur våra syskon har det och hur man bedriver missionsarbete här i Peru. Denna gång har jag fått med tid för detta eftersom jag stannat längre och det har varit väldigt berikande.

Så vad känner jag nu när jag lämnar Peru än en gång? Ja jag känner mycket egentligen, som vanligt, men framför allt stor tacksamhet. Tacksam över det goda och ömsesidiga samarbetet vi har med vår samarbetskyrka här. Tacksam för att vi får ha fantastiska missionärer och volontärer på plats för att hjälpa kyrkan i missionsarbetet. Tacksamhet över att får ha så många fina vänner här och att jag fått tid att fördjupa dessa relationer. Tacksam för ALLT jag får lära av mina kristna syskon här och all den uppmuntran jag får, både personligt och andligt, i mötet med dem. Gud är god och han är trofast.

Sista veckan blev det tydligt att glädje och sorg vandrar hand i hand här i livet. Under en och samma dag fick både Wilmer Tirago från Chiclayo och Richard Gwako från Nakuru, Kenya flytta hem till Jesus. Båda avled av cancer. Samma dag nåddes jag av beskedet att vår käre ELM broder Sven-Inge Svensson från Kristianstad också fått flytta hem några dagar tidigare, även han avled i cancer. Vi lyser frid över deras minne. Jorden blir allt fattigare – men himlen desto rikare. Vi lider med de sörjande och ber om himmelsk tröst och närvaro. Tack Gud att vi får leva i hoppet om att ses igen och för att vi får överlämna alla sörjande i dina trofasta händer.

Bara några dagar senare, dvs igår, fick jag vara med om ett bröllop i Chiclayo. Det var Joel Gomez, son till kyrkans ordförande Isabel Uriarte Gomez, som gifte sig med sin kära Sofia Goncalves. Jag lärde känna Joel för nio år sedan när jag kom till Peru för första gången och har träffat honom vid nästan alla mina resor hit till Peru. Det var en stor stor förmån att få vara med på bröllopet och få fira dem tillsammans med många kära vänner här i Chiclayo.

Nu väntar några dagars vila och sedan är det dags för nästa resa. 17 svenska resenärer – inklusive jag själv – laddar inför ett spännande påskläger i Främre Asien. Mer om detta på bloggen längre fram. Innan dess ser jag fram emot att få sova lite under flygresan hem och få några dagar hemmavid. Ciao.

Rakel Smetana