Hej allihopa! Under dessa tre veckor som gått har jag hunnit märka av en hel del kulturskillnader. Till exempel är det endast lag på säkerhetsbälte i framsätena, vilket kan göra bilfärden väldigt läskig.  Som “tur” är, är det oftast så mycket trafik att det inte går att köra i över 40 km/h. En enda gång har vi åkt i 80 km/h.

Trafiken har jag nämnt innan är stökig och kaos. I Sverige har gångtrafikanter företräde vid övergångsställen och bilar brukar generellt sett låta dem gå över gatan på andra platser med. Om en bil här stannar för mig (även vid övergångsställen) blir jag snarare överraskad eftersom det inte händer så ofta. I de flesta fall halvspinger jag över gatan. Det tar ett tag innan man lär sig när det är säkert att gå och hur bilarna brukar köra.

En annan lärdom jag fått är att kyssa främmande människor på kinden. Det är nämligen så man hälsar på varandra här. I början träffade jag inte så många nya personer och det kändes helt okej att kyssa dem i familjen jag bor hos. Men när jag besökte kyrkan första gången och skulle kyssa den ena efter den andra blev jag lite obekväm. Något som hjälpt mig är att tänka på hur normalt det är för alla jag möter. “Anna, det är bara du som upplever att det är ovant”. “Anna, det är självklart för dem att du kysser dem på kinden”. Troligtvis kommer jag snart ha hälsat på så många människor att det här blir det vanliga för mig.

Just nu lever jag lite i en bubbla bestående av skolan och familjen jag bor hos. På båda ställena är “utlänningar” som jag en självklarhet och det gör nog att peruanerna jag möter anpassat sig en del. Jag ser mycket fram emot att få ta del av kulturen uppe i Piura och uppdatera här kring nya kulturupptäckter.

Anna Nord, volontär