Senast ni hörde från oss hade vi precis kommit tillbaka från vårt lilla “lov”, och safarin i Masai Mara. Nu har vi haft två veckor av vardag, och jag (Klara) måste medge att tiden faktiskt har gått snabbt! Det var fint att komma tillbaka till Bethesda, och framförallt till skolverksamheten. De dagarna är mer händelserika och har en tydligare struktur än våra helger med Bethesdapojkarna, vilket uppskattas.

Jag och Madam Margrets son “Manu”. Ser ni förresten vad min ring föreställer?

Jag har spenderat dessa veckorna i PP1 (Pre Primary 1, för cirka tre- till fyraåringar), tillsammans med läraren Madam Juliette. I de yngre klasserna finns det mycket att hjälpa till med, och jag trivs bra med både barnen och läraren. Förutom att lära sig siffror och “sounds”, det lilla alfabetet i ljudformat, fick de igår jobba med lera. Jag, som har hållit på mycket med keramik, njöt i fulla drag!

En av eleverna visar upp sitt konstverk.

Mat- och sovklockan ringde…

Prince – min (inte så hemliga) beundrare 

Förra fredagen, under vår lediga dag, bjöd våra kära vänner från färöarna med oss till “Waterbuck”. Waterbuck är ett hotell i Nakuru, som ligger nära både vår matbutik och matatustation. Hotellet har ett litet poolområde där vi spenderade dagen, och det var lyxigt att faktiskt kunna njuta av den tryckande värmen och starka solen. Ni kanske tycker jag klagar över det hela Sverige längtar efter, sol och värme, men här i Kenya är det nästan för mycket av den varan emellanåt. Idag var det 29 grader i skuggan och UV-index 14 på en 1-15 skala, och då är det nästan för varmt för att göra något över huvud taget.

Från Waterbucks poolområde.

Solkrämen i högsta hugg.

Tidigare i veckan var det tyvärr dags för färingarna att åka hem, och med stort vemod sa vi hejdå. Det var fint att ha västerländska vänner bara två våningar upp, och vi kommer sannerligen sakna dem! Hoppas att en ny trevlig familj flyttar in snart, så att vi kan skaffa fler vänner;)

I söndags firade vi mässa i Kaptembwa, en av ELCKs kyrkor i Nakuru. Det var en stor byggnad med mycket folk och ett imponerande ljudsystem. Vi blev placerade längst fram, vilket är högst otympligt om man är vilsna wazungu (vita människor i plural) och inte vet när församingen ska stå upp, sitta ner eller dansa… Det var fint att äntligen få ta del av nattvard igen, men kalaset varade i över fyra timmar!

Gudstjäntslokalen i Kaptembwa.

Det händer lite då och då att vi möter någon som frågar om de får ta en bild med oss. Att möta en vit människa är alltså så ordinärt att de vill föreviga ögonblicket?! Dessutom finns det de som inte vågar fråga och istället bara smygfotar eller smygfilmar, ibland med blixt… Det är nästan lite som att vara en kändis med papparazzis och fans lite varstans! Sannerligen märkligt att bli så uppvaktad, enbart på grund av sin hudfärg.

“Do you mind taking a picture?”

Jag har tyvärr haft det ganska tungt och motigt så gott som hela resan, men börjar äntligen se “ljuset i tunneln”. Tillvaron känns lite lättare för var dag, och jag börjar känna igen mig själv igen. Även om hemlängtan gör sig påmind emellanåt, känner jag även hoppfullhet, glädje och tacksamhet, för saker här i Kenya såväl som i Sverige! Dessutom är vi alla överens om att resterande tid känns förhållandevis kort. Nu kvarstår två veckor av vardag, ungefär fyra veckor lov och ytterligare tre veckor vardag – sedan reser vi hem igen!

Varma hälsningar från oss i Kenya, genom Klara Johansson