Vår resa till Paul förra veckan var fantastisk på så många sätt. Dels det varma mottagandet och den vackra naturen, men också hur resan så tydligt fick fördjupa min gudsrelation och gudstillit. I det ögonblicket, när regnet öste ner och vägarna var totalöversvämmade fanns det inte mycket annat att göra än att lita på att Gud har allt i sin hand. För mig (Ellen), som är lite av en kontrollmänniska, blev den stunden av total okontroll ett sätt att lämna allt till Honom. I min oförmåga fick Gud ta mer plats. Det har vi fått erfara ännu mer av den här veckan.

I söndags gjorde vi ett återbesök i Emmanuel Church. Det är nu tredje gången vi besöker den församlingen, och jag tycker det känns mer och mer hemma för varje gång. Just i söndags var biskopen på besök och vi fick fira nattvard.

Efter gudstjänster i Kenya samlas hela församlingen utanför kyrkan och hälsar på varandra

Veckan som sen följde började lugnt. Vi har spenderat många dagar på Bethesda den senaste tiden. Eftersom det fortfarande är skollov har vi just nu bara fyra pojkarna boende där. Det som jag var rädd för skulle bli långsamma och händelselösa dagar har istället fått bli en av de viktigaste veckorna på lovet. Pojkarna har verkligen närmat sig oss på ett helt nytt sätt, öppnat upp sig och visat en ny form av tillit. I och med att det är en så mycket mindre skara är det lättare att se dem mer på individnivå, och inte känna lika stor press av viljan att hitta på något med alla samtidigt. Veckan har inneburit allt från samtal om livet på gatan till vedhuggning och handtvätt av gardiner. Vi har tramsat runt i köket, hjälpt till att laga mat och repeterat datorkunskapen från innan lovstarten.

Vi har även fått möjlighet att bjuda hem lärarskaran på middag. Så ofattbart roligt att träffa dem igen efter drygt fyra långa veckor! Vi fick bjuda på pasta med kycklingröra, testa dem på deras kunskaper om oss och Sverige och följa med till lekplatsen i lägenhetsområdet när de minsta barnen behövde springa av sig lite. En fin dag på många sätt som verkligen gick i ett.

Skolan skulle egentligen dragit igång i torsdags, men på grund av det ovanligt omfattande regnet har skolstarten nu skjutits upp på obestämd framtid. Enligt de kenyanska myndigheterna har det inte regnat såhär mycket sedan tidigt 60-tal, och delar av Kenya ligger delvis eller helt under vatten. På flera skolor är vattennivån upp till fönstren och det är framför allt slumområden som är särskilt drabbade. Vi tackar och prisar Gud för att Bethesda klarat sig undan de värsta vattenmassorna, men ber för de områden som drabbats extra hårt. Be gärna med oss! Det blir alltså ingen skolstart innan vattenmassorna sjunkit undan och reparationer skett, vilket för vår del innebär att vi antagligen inte kommer få träffa lärare och elever igen innan vi beger oss mot Sverige om drygt två veckor. Alla dessa fantastiska människor som vi aldrig fick säga ordentligt hejdå till, finns det nu risk att vi kommer behöva åka utan ett ordentligt avsked? Dessutom bor fortfarande fler än hälften av Bethesdapojkarna hos sina familjer. Familjer som kanske inte är helt fungerande, men där föräldrarna inte vågar släppa iväg sina barn pga det bristande säkerhetsläget som kommer av de stora vattenmassorna. Att inte få träffa lärare och elever igen är såklart jobbigt, men att inte få krama våra fina Bethesdapojkar hejdå måste jag nog säga tar ännu hårdare. Personligen känns det som ett svek från vår sida. Jag ville ju vara en vuxen i deras närhet de kan ha kul med och lita på. Men vilken vuxen flyttar tillbaka till andra sidan jorden utan att säga hejdå?

Så mycket trams och glada miner!

För att strukturera upp våra två sista veckor (nu när de inte riktigt blev som vi tänkt) hade vi igår möte med Mr Nyakundi. Efter det kändes ändå allt bättre! Veckorna kommer innebära allt från två hembesök till pojkar som bor hemma (så de kommer vi i alla fall få säga hejdå till!) till övernattning på Bethesda. Dessutom såg vi möjligheten att bjuda hem de fyra pojkar som just nu bor på Bethesda hem till oss för filmmys och poolhäng, något som vi inte hade kunnat göra om alla var tillbaka.

Jag är säker på att Gud har en plan med våra två kommande veckor, även om nervositeten för att inte kunna säga hejdå till alla vi älskar ligger som ett tungt lock över tillvaron. Nu får hemskt gärna be för oss. Att vattnet ska sjunka undan och att pojkarna ska komma tillbaka eller att vi ska få givande och fina veckor även om regnet fortsätter. Att vi ska få ett ordentligt avslut och kunna lämna pojkarna med så mycket kärlek trots att vi kanske inte kommer kunna göra det personligen.

Jag och två av de många fina människor jag får äran att spendera mina dagar med – två av anledningarna till att hjärtat svämmar över av kärlek!

Det här blir mitt sista enskilda blogginlägg innan vår resa är slut. Tack till alla er som har velat följa med i vår vardag, alla som bett för oss och alla som stöttar Move ekonomiskt. Jag är otroligt tacksam för allt denna resa fått innebära för mig. Jag kommer, om två veckor, lämna Kenya med ett hjärta fullt till bristningsgränsen och en Gudsrelation som fördjupats något enormt. Asante Mungu!

Varma hälsningar från Kenya via Ellen Modig