Vi har nu sju veckor kvar i Kenya innan vi åker hem till Sverige. Det känns dock som att vi redan nu räknar ner de sista dagarna eftersom alla pojkarna kommer ha åkt hem till sina familjer inom tre veckor. Det känns tungt att tänka på vårt farväl då pojkarna har fått en så stor plats i mitt hjärta. Pojkarna är fyllda av blandade känslor nu när de ska få åka hem, de saknar sina nära och kära men det är också jobbigt att bo hemma för många av dem. Vi ber om att alla pojkarna ska få ett bra lov och känna sig trygga i sina hem.

I helgen sov vi över hos pojkarna ännu en gång. Vi bjöd på tacos vilket var väldigt uppskattat! Efter detta kollade vi film och avslutade kvällen med dans. Man märker att vi kommit pojkarna närmre och vi är alla väldigt bekväma kring varandra. Jag uppskattar att man fått en individuell relation med alla pojkar och jag ser dem alla som mina småsyskon. Det fina med att lära känna en person är att man kan få ha djupa samtal tillsammans. Denna helgen öppnade många av pojkarna upp sig för oss och berättade mycket om sina liv. Jag är så glad att de vågar öppna upp sig och jag tror verkligen det är bra för dem att prata om saker de är med om men det kan kännas tungt att ta emot. Att vara volontär är för det mesta väldigt kul men det kan också vara jobbigt. Man blir ju ledsen när man får veta att någon man bryr sig om har det tufft. Jag känner så mycket för pojkarna och vill skydda dem från all världens ondska. Samtalen vi haft med pojkarna har tagit upp mycket av mina tankar och känslor de senaste veckorna och jag har känt mig ganska otillräcklig. Vi har verkligen satts på prov denna veckan och fått lita på att Gud ser vad som händer i pojkarnas liv och använder de fantastiska människorna som jobbar i office till att skapa en så bra vardag som möjligt för pojkarna.

Dagen efter att vi kommit hem från vår övernattning hade vi bjudit över lärarna på lunch. Lägenheten var full och det kändes som att vi hade lagat mat till en hel skola. Vi bjöd på chili con carne som visade sig vara väldigt uppskattat, skönt för oss då lärarna för det mesta föredrar ugali… Vi var väldigt nervösa inför denna dag och att bjuda hem gäster i Kenya är inte alls som i Sverige. Man förväntas bjuda på mat i mängder och det är i princip gästerna som bestämmer vad som ska hända. Det var en upplevelse att ha dem på besök men dagen slutade bättre än vad vi trodde och vi fick ett varmt tack innan lärarna gick hem.

I torsdags var det skolavslutning på Bethesda. Det var väldigt festligt och eleverna uppträdde med dikter och sånger som de övat in. Det var extra mycket fokus på pp2 som tog examen från ”förskolan” och ska börja i åskurs ett i januari. De hade klätt upp sig och fick alla varsitt diplom och glitter hängt runt halsen. Två utav våra pojkar gick ut pp2 och vi kände oss som stolta föräldrar. Vi åt tårta, tog en massa bilder och dansade. I slutet av dagen tog vi farväl av skolbarnen, det har varit så kul att få lära känna dem och samtidigt som det var sorgligt att ta farväl av dem så ser jag också fram emot att få spendera tid med endast barnhemspojkarna den sista tiden vi har kvar. När skolavslutningen var över och alla elever gått hem blev Bethesda sådär extra tyst som det alltid blir efter en skoldag. Det kan kännas som när man var liten och hade haft kalas, det blev alltid så tyst och tomt när alla kompisar gått hem. Vi kunde märka att pojkarna var sorgsna vilket inte är konstigt. De stannar alltid ensamma kvar efter att alla gått hem till sina familjer. Extra jobbigt var det nog just denna dagen eftersom de vet att de har ett långt lov framför sig och inte kommer träffa sina klasskompisar på länge.

Trotts att vissa av pojkarna har hemlängtan just nu så ser jag ändå farm emot den kommande tiden. Vi har mycket roligheter planerat och jag hoppas och ber om att vi ska få en fin sista tid tillsammans. Imorgon kommer Vilmas familj på besök, det ska bli kul att visa dem runt och skönt att prata med svenskar igen! Tack för att ni bär oss i bön.

Kram Lisa Vetterlein