Bethesda jobbar utifrån en trestegs-plan som innefattar: rädda, rehabilitera, reintegrera. Rehabiliteringen är det som mestadels sker på barnhemmet men de andra två delarna utspelar sig i mycket större utsträckning utanför Bethesdas väggar. Vi började veckan med ett smakprov av reintegreringen med ett hembesök, som var lite av en hemlighet till en början och det var lite spännande tills vi insåg att vi ändå inte visste vem denne personen var. Vi skulle få besöka en före detta bethesdapojke ute på landsbygden. En by liksom många lite avskärmade från omvärlden, vissa delar utan elektricitet och rinnande vatten men också liksom många med en fantastisk natur. Just det, Guds skapelse är något jag aldrig kommer sluta förundras över. Trots kontakt samma morgon hittade vi dock inte familjen vi sökte, de var som bortblåsta vilket blir lite skrämmande på något vis. Dels att det är så märkligt lätt att gömma sig så fort man vill, men det blir också såklart en känsla av att det är något som inte står rätt till.Vi blev tvugna att fortsätta till nästa hem där en nuvarande bethesdapojke bor. Det var verkligen ett kärt återseende med pojken trots att det bara gått en dryg vecka och det var fint att få se hur hans lov var, men också spännande att få se hur ett besök går till, vad personalen vill ha ut av ett besök och få se med egna ögon vilken roll ett hembesök spelar i arbetet.

Hemma hos vår fina bethesdapojke John med familj

Dagen efter fick vi även en inblick i rädda-delen som går ut på att lokalisera barn och ta in dem till Bethesda. Vi behövde, med Kenyas närliggande kontraster inte gå långt ner i stan för att komma till fattigare gator. Här fick vi möta många väldigt fina människor som levde större delen av sina liv på gatan, de flesta av dem runt vår egen ålder. Det var lite märkligt igen, att möta någon som på något sätt är på samma punkt i livet men ändå inte. Dessvärre så var det inte dem vi letade efter utan det var de yngre barnen som tyvärr hade gett sig av från platsen tidigare på morgonen. Något som fick vara väldigt fint dock var att vi träffade en man som bott på Bethesda när de startade, han hade tyvärr hamnat på gatan igen men det var fantastiskt att få se betydelsen den tiden hade haft i hans liv, genom hur han sken upp av att tänka på barnhemmet och de människor han mött där.

Fina möten på streetwork i Nakuru

Helgen samma vecka fick vi möjlighet att besöka ett samhälle som heter Chesinende. Går man en stenig väg från byn upp mot bergen så hittar man ett gammalt missionscenter där flera välkända ansikten inom ELM har bott under deras missionärstider. Det kändes väldigt speciellt bara att vara där men också en sån sak som att komma in i vad man kan se är ett någorlunda svenskt hus med trägolv och kamin var väldigt fint. Här runt detta vackra ställe fick vi bland annat se mycket, som de stora teplantagen och en enorm marknadsplats, men vi fick också vara med under ett par ungdomsdagar i två olika kyrkor, Saino och Chesinende. Jag tycker generellt att ungdomar är väldigt svåra här, det är ofta blygt och de är inte så pratglada av sig, men vi hade väldigt kul framförallt i Chesinende där vi fick ta del av undervisning tillsammans och leda lite svenska klassiker till lekar. En annan sak som var väldigt speciellt under resan var att vi fick fira vår fina pastor Langats födelsedag som han aldrig firat förr. Vi hade förberett en present och när vi sjöng först på svenska så reagerade han inte utan reaktionen kom först när vi sjöng på engelska. Det fick bli en väldigt fin stund jag sent kommer glömma.

Lek på missionscentert i Chesinende

Chesinende church

I onsdags efter lite tveksamheter på grund av vädret kunde vi även åka söderut för att besöka kocken Paul. Tveksamheter vi sedan skulle komma till att förstå. Det var en vacker resa och på vägen så hamnade vi även på ett café i en liten by som heter Mauche. Något jag aldrig tänkt på är att jag inte sett något café tidigare i Kenya. Menyn stod av fem olika saker och nyheterna sändes på en tv och det hade varit mysigare ifall folk inte hade tittat så mycket, men det var en bra fikapaus inför den skumpiga bilresan vi hade framför oss. När vi gått en bit efter att bilen inte kom längre så blev vi varmt välkomnade av Pauls familj och alla grannar vi passerade och något som har fastnat hos alla oss volontärer är frasen “feel at home” och hur de verkligen menar vad de säger. Hos Paul det kommande dygnet fick vi både jobba (på eget initiativ) och se. Vi fick prova på att plantera majs på ett fält brant som en skidbacke, vi fick ta en vacker promenad med löjligt mycket backar och jag tror jag kan tala för oss alla tre när jag säger att vi fick slå personliga rekord i hur mycket te vi druckit. Tanken var att vi skulle ta oss hem efter en natt, dock ändrades planen med ett tidigt regn vilket gjorde att vi inte hade haft en chans att ta oss hem, så vi fick stanna en natt till. Jag hade inte något emot saken i sig, men just att vara fast var lite konstigt. När man är på ett sånt ställe och allt man kan göra är att sitta i mörkret, umgås och lyssna på regnet så märker man lite hur överstimulerad man är i vardagen. Plus att det var väldigt mysigt att spendera en natt till i lerhyddan tillsammans med min kära vän och rumskompis hönan.

Eftermiddag och kortspel hos Paul

Vägen till “Pauls kulle”

Vackra utsikten på förmiddagspromenaden

Trots oklara planer och lite tveksamheter så känner jag verkligen att lovet har fått bli en så fin del av vår tid här, men nu längtar vi verkligen tillbaka till en vardag med elever, lärare och våra fina pojkar som återvänder till Bethesda om bara några dagar. Var gärna med oss i bön för vår sista tid här så att den ska få bli till något fint.

Varma hälsningar från något kyligare Nakuru via Melker Arvidsson!