Detta blogginlägg är skrivet av Filip som en uppgift i Svenska skolan.

Dagen då vi lärde oss att surfa

Vi ville lära oss att surfa och en vän i kyrkan, Coco Bensus, kände en surflärare som kunde lära oss att surfa. Det var en tisdag, alltså en skoldag, men vi räknade surfing som idrott och därför blev det en idrottsdag som tur var. Planen var att vi skulle ha lektionerna på stranden i Pimentel. Pimentel har Chiclayos populäraste strand och har en stor brygga som man kan gå ut 200m ut i havet. Det är en fiskeby så det finns många stora fiskebåtar men det finns också några fiskare som åker med en båt gjord av halm. På grund av att det luktar så mycket fisk så kan man nästan inte andas på bryggan! Vi var på stranden och där luktade det inte lika mycket. Det började med att vi, familjen Smetana, kom försent som vanligt. Vi skulle vara där klockan 9.30 men vi kom klockan 10.00 i stället. Det var på grund av att pappa var tvungen att fixa försäkringen på bilen. Sedan åkte vi äntligen till havet. Där väntade Cocos familj och Anderssons på stranden. De som skulle surfa var jag, Adam, Cornelia, pappa, Henrik, Rebecca, Irene och Carmen. Vi tog på oss våtdräkter. Det var superljust och varmt och då såg man att havet glänste av solskenet. Vilken syn det var! Inget i Sveriges hav kan ens åstadkomma det här. Först var det dags att träna på landsurfing, men innan det skulle vi värma upp. Vi sprang och stretchade och sedan tränade på att ställa oss upp på en ritad
surfbräda i sanden.

Det gjorde vi tills vi höll på att dö av värmen och vi längtade tills vi fick gå ner i vattnet. Åh, vad det var svalkande! Nu var det dags att surfa. Jag kunde ställa mig upp första gången men jag flög som en vante när jag tappade balansen, det kändes som man sprang på vattnet utan att röra på benen. Vi ramlade av några gånger, men ibland stod vi kvar. En lärare var bakom brädan och tryckte på men när vågen kom släppte de brädan. Det gick ganska bra. Sedan var vi färdiga efter två timmar i vattnet. Under tiden vi surfade lekte Ella, Mathea,Clara och Eliza på stranden tillsammans med Mamma och Christina. Coco gick runt och fotade oss. Efteråt var vi trötta, men vi ville göra det igen nån gång eftersom det är svårare att hitta så bra vågor i Sverige. Men nu var det dags att äta en av Perus nationalrätter Ceviche, sedan var vi mätta och belåtna. Vi åkte hem och duschade i en varm dusch och tog det lugnt hemma. Vi tänkte tillbaka på dagen och var glada för att ha fått testa på det.

/ Filip Smetana