Kära vänner hemma i Sverige! Vi har vid tiden för detta blogginläggs författande firat tre saker alldeles nyligen. Henrik har haft två helveckors arbete med svenska skolan, vi har varit i Peru i drygt två månader nu och den 15 mars firade vi Clara som fyllde två år.

Utsikt från taket på vårt lägenhetshus.

Lek vid en av de närmaste parkerna.

Clara njuter i fulla drag!

Ibland behöver man svalka sig i inomhuspoolen..

Tänk vad mycket man kan vara med om under bara två månader! Det är många intryck av blandade slag och man lär sig en hel del om sig själv. Det har varit väldigt passande att komma till ett nytt land så här i fastetider för vi har nämligen blivit utsatta för ofrivillig men ack så nyttig fasta. En av poängerna med fasta är ju att förstå vad man baserar sin trygghet på, den trygghet som i en absolut bemärkelse ska sökas och finnas hos Gud själv. Vi har förstått att saker som hushållsost, ”svensksmakande” mjölk, kaffe och internet-anslutning påverkar vår känsla av trygghet. Inte kunde jag tro att man kunde känna sig märkligt isolerad och lite osäker utan svensk mjölk och ost! Men det kan man! Och att Wi-fi, detta i världshistorien relativt nya fenomen, skulle kunna upplevas som en av människans mest basala behov… Det låter kanske lite löjligt men är helt och hållet sant. Det har varit en prövning och det har varit nyttigt att se hur sådana saker påverkar vår känsla av sammanhang och trygghet. Det är en påminnelse om att än mer vända sig till Gud för att söka sin trygghet i vår identitet som Hans barn för Kristi skull. Vi är så glada att vi har familjen Smetana här som har gått före oss i vissa av dessa prövningar och därför kunnat visa oss vilken ost och vilken mjölk som är bäst samt att de lagt ner många timmar på att få till att installera internet i vår lägenhet. Bristen på detta under de första tre veckorna föranledde att vi fick besöka dem många gånger under kvällarna för att kunna använda internet till det allra viktigaste. Trots att vi många gånger klampade in mitt fredagsmys och familjemiddagar så kände vi oss alltid välkomna. Det är verkligen en stor välsignelse att få vara flera ute på missionsfältet och det är ett stort plus när de är så öppna och generösa som våra kollegor är.

Hur har det då varit i Chiclayo under denna första tid?  Som flera säker har hört eller sett på nyheterna så befinner sig Peru i en form av nationell katastrof. Det har regnat mer än vad den peruanska infrastrukturen verkar klara av. Floder och kanaler svämmar över och slam och lervatten täcker gatorna. Häromdagen uttryckte jag min förvåning till Janne över att att en av huvudgatorna i staden inte var asfalterad utan bara bestod av grus och lera. Jag fick då berättat för mig att den faktiskt ÄR asfalterad, men asfalten befinner sig en bit under lagret av grus och lera som pga översvämningarna nu täcker hela gator. Vi som är välsignade med att få bo i centrala Chiclayo och dessutom på tredje våning drabbas i jämförelse med människor som bor på markplan längre ut i staden väldigt lindrigt av detta. Vi har visserligen fått vada genom vattenmassorna för att ta oss fram, och myggen och flugorna som kommer i samband med mycket vatten har lämnat efter sig många bett, framförallt på Clara, men detta är ingenting i jämförelse med dem vars vardagsrum fyllts med avloppsvatten eller vars hus rasat samman helt. Vi har fått besöka samtliga av de tre aktiva församlingarna i Chiclayo. I San Antonio, Las Brisas och nu sist i Las Lomas. Det har varit både roligt och intressant. Vi tror att det är Las Lomas vi kommer välja att engagera oss lite extra i, då de kanske behöver lite extra hjälp, även i praktiskt hänseende.  Kyrkolokalen i Las Lomas har påverkats av regnet så till vida att en vägg har rasat in och flera andra väggar riskerar att gå samma öde till mötes.

Översvämmade gator. Till vänster syns slangar till pumpar som försöker förflytta vattnet till en av staden kanaler.

I väntan på att gudstjänsten ska börja i Las Lomas

Lek utanför kyrkan i San Antonio.

Vi har dock mitt i allt detta regn ändå haft en hel del solsken. Clara har fått fylla två år och det firades vi tillsammans med familjen Smetana. Det blev en riktigt fin födelsedag, med fiskedam och allt. Mathea och Clara är glada i Ella som är lite av en förebild för dem i det nya landet. Clara har också ett särskilt gott öga till Janne och Filip och ”bussbilen”, som missionens bil kallas av flickorna.

Jag (Henrik) har som nämnts fått arbeta i svenska skolan i två helveckor nu och kan konstatera att jag har fått en lugn och flitigt klass att vara i och trevliga människor att umgås med.

Mina tre flitiga elever

Vi har fått besöka havet flera gånger och sett de vackra solnedgångarna och uppleva de mäktiga vågorna. Det finns en förhoppning bland ett flertal i missionärsfamiljerna att passa på att lära sig surfa när man har så fina vågor nära till hands.

Stranden vid Puerta Eten på en eftermiddag

Avslutningsvis vill jag också säga  och påminna om att det inte är en tvekan om att Peru är ett land i behov av evangeliet! Det är en insikt som blivit starkare och starkare under den korta tid som vi varit här. Det finns kanske de som undrar varför man missionerar i ett ”kristet” land som Peru, där den Romersk- katolska kyrkan är och har varit starkt närvarande länge. Svaret är att den religion som dominerar knappt kan kallas kristendom. Om man tror att den romerska kyrkan är enhetlig, stabil och tydlig i världen så är Peru ett passande resmål att besöka för att få perspektiv. Det går inte annat än att konstatera än att den romerska kyrkan har misslyckats totalt! Inte bara i hänseende till ett rent evangelium utan även med hänseende till sin egen lära. Den romerska kyrkoprovinsen i Sverige kan inte tas som ett representativ exempel på den romersk-katolsk kyrkan i Sydamerika. Religionsblandnigen dyker inte bara upp i folkfromheten utan även bland de officiella representanterna för den romerska kyrkan. Gräset är sannerligen inte grönare på den romerska sidan och man skulle vilja fråga den Romerska kyrkan varför de inte gör något åt det själva? Varför accepterar de själva att människor är slavar under en vidskeplighet och en sorts helgon- och relikdyrkan som inte ens Rom själva lär ut? Evangeliet behöver föras fram exakt lika mycket och lika tydligt som det behövdes under reformationens tidevarv. Det frigörande Evangeliet måste höras! Mission behövs i Peru!

Allt gott i Kristus! /Henrik, Beccy, Mathea och Clara.