Vi har mött så många människor som flyttat hit för att leva sina liv här. De har lämnat sitt välbekanta hemland, flyttat från familj och vänner, och tar med sig sina barn som får växa upp i en annan kultur än den de själva växte upp i. En del förvirrar sitt modersmål med det nya språket de lärt sig. De får förnya sitt uppehållstillstånd med jämna mellanrum och vet att risken finns att de kanske behöver flytta från landet vid årsskiftet – ändå satsar de allt här. FA är deras hem för de har inga planer på att flytta tillbaka någonstans.

Jag har nog tänkt att de flesta missionärer är på ett visst sätt. De är såna människor som älskar främmande kulturer, språk, annorlunda mat och att lära känna nya människor. Kanske är deras föräldrar eller mor- och farföräldrar f.d. utsända. Här i FA har jag den bilden inte stämmer. Här har vi fått möta alla möjliga typer av människor som valt att flytta till ett annat land för evangeliets skull. Den gemensamma nämnaren är just det – evangeliet. De vill att onådda människor ska få lära känna Jesus. Något som också blivit tydligt är att livet “på fältet” också kan innebära en viss sorg. Sorg över de livsval och drömmar som kanske valts bort för detta liv. Här finns inte bara solskenshistorier om fantastiska och spännande livsöden om människor som gett allt för missionen, utan också, hos vissa, en sorg för hur livet skulle kunna ha sett ut. Betyder det att de inte hade någon kallelse men åkte ändå? Har de inte följt Guds vilja? Jag tror snarare det handlar om att de vägt kostnaden för att följa Jesus och kallelsen hit, insett att de faktiskt väljer bort vissa saker men att det i slutändan ändå är värt att offra det för Guds skull. De har fått se att det är i Guds vilja som friheten finns. Att människor väljer att ändå göra det, som ser att det värt det, tycker jag visar på en stor kärlek till andra människor och om en stor tillit till en god Gud.

En ny vän till oss har bott i landet i 15 år. Jag beskrev henne en gång som att hon är “ute på fältet”. I efterhand funderade jag över vad det gör med mig, när vi kallar utlandsmissonärer för de som är på fältet. Om de är “på fältet”, var är jag hemma i Sverige då? På avbytarbänken? Där vill inte jag vara. Kanske har jag ibland använt frasen som ett sätt att frånsäga mig mitt eget ansvar för att berätta om Jesus. Vi som är i Sverige får inte bli passiva. Vi får be för de som är utsända och vi får stödja de som är utomlands, men vi får också se till att vi inte ser dem som arbetare och oss som något annat. Det är ju självklart något alldeles speciellt att vara utsänd, att vara utomlands som missionär och att vara “på fältet” – men vi hemma i Sverige får se till att vi inte bara hejar på arbetarna ute på fältet utan själva är med. Kanske kan man se det som att våra utsända är ute på fältet för att dra hem skörden, medan vi också arbetar fast hemma på gården eller i trädgårdslandet inne på tomten. Lika strategiskt och inlyssnande som en arbetare ute på fältet söker efter platser att så, vattna och skörda på får jag leva mitt liv även om jag är hemma i Sverige. Var vill Gud att jag ska vara? Var kan jag stå till tjänst, älska mina medmänniskor och dela med mig av det som jag fått?

Ja, nu är det inte långt kvar. Vi har börjat säga hej då till våra nya vänner i FA. Det har varit väldigt fint att få lära känna bröder och systrar här. Vi har varit med i en lokal församling där vi blivit så väl mottagna, även i de församlingar vi besökt enstaka gånger. Hur länge de vi träffat varit kristna varierar mycket, men det har krävts aktiva beslut av dem alla. Mångas familjer är inte kristna och de möter stort motstånd från vänner, kollegor, myndigheter och familjemedlemmar. Kyrkan och gemenskapen blir verkligen viktig. Det är fint att vi också fått bli en del av den gemenskapen.
/Amandus

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är.
Vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer.
Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader vår.
Amen. En bra bön ändå.