Punda Blue och Matatu

I tjänsten har jag tillgång till en verkligt bra bil. Det är en Toyota Hilux, en pick-up med tillgång till fyrhjulsdrift. Man får vara fem personer inkl chaufför. En riktigt kenyan skulle ofta se till att fylla den ordentligt dvs ha fyra-fem personer i baksätet, två eller  tre förutom chauffören fram och tre-fyra personer på flaket.

Bilen parkerad i carporten vid mitt hus.

Punda blue parkerad i carporten vid mitt hus.

Jag kallar den för Punda Blue, den blå åsnan, för den är stark, kan bära mycket och tar sig fram nästan överallt, precis som en riktig åsna. När det var riktigt regnigt här för några år sedan var den bland de första fordon som efter regnet tog sig till ELCK Kongoi Secondary School. Nu har vägarna blivit bättre så det är inte så ofta jag får träning i att köra i lera. Men ibland händer det och det är lite roligt när man kommer sig fram trots underlaget!

Det är smidigt att ha tillgång till bil. Man kan oftast bedöma restiden ganska väl och se till att komma fram till den tid man ska. Att åka matatu, allmänna kommunikationsmedel, är inte lika smidigt. Men det är roligt att klara sig också på det sättet. Idag skulle jag till en skola och med bilen hade jag beräknat drygt en timmes körtid. Men nu hade jag bilen på verkstan och fick tänka annorlunda. Först femton minuter ner till vägen där jag stiger på matatun och det är inte säkert att det kommer en som passar utan jag kanske måste vänta. Sedan stannar

de ju längs vägen för att släppa av och ta på nya resenärer. Så jag räknade med två timmar, kanske mera. Idag fick jag en bil direkt, sprang sista biten för att komma med. Och i Kericho där jag måste byta, gick jag på en annan som körde iväg ganska direkt. Så jag kom fram före tid. Total restid från dörr till dörr cirka en timme och fyrtio minuter, inte illa. Och kostnaden är ju minimal jämfört med egen bil; Sh 170 med matatu. Hade jag kört själv hade den sträckan kostat Sh 1400! Mataturesan har också andra fördelar. Som passagerare hinner man se omgivningarna. En gång upptäckte jag en fin liten dunge en bit från vägen när jag åkte mellan Kericho och hem hit till Chesinende. En sträcka som jag kör, ibland flera gånger på en vecka men utan att ha sett den vackra platsen.

Kontakterna blir flera när man reser med matatu. Under promenaden från skolan till vägen pratade jag lite med en kvinna som också kommer från Chesinende. Vid vägen träffade vi en annan kvinna som också var härifrån och som kände igen mig.  Vid vägen mötte jag Lucy Siele som jag känner från Bethesda i Nakuru. Vi hade pratats vid på skolan men tappat bort varandra när det var slut. Nu hann vi prata lite mera. Om jag hade kört själv hade inga av dessa samtal blivit av! Vi var många som väntade på matatu men de flesta var fullastade och körde förbi. Någon stannade och tryckte in en eller två personer. Så småningom kom ett par stycken samtidigt. Jag kom i en bil tillsammans med några personer från Bomet-trakten. Eftersom vi kände igen varandra från skolan blev det att vi pratade lite också. Och den lilla bilen var full; fyra vuxna och ett barn i baksätet, fyra inklusive chauffören fram! I Kericho blev jag ensam kvar och kunde önska avsläppning utanför Tuskys supermarket. Därifrån var det nära att gå till verkstan och hämta bilen.

Nu är bilen klar, nyservad och en del skrammel borta. Känns bra. Och imorgon ska jag lasta den igen. Fyra lådor med böcker för försäljning; Biblar, sångböcker, söndagsskolmaterial och annan kristen litteratur. Och dessutom en madrass och lite annat för att ordna ett övernattnattningsboende på Ogango. Det hade varit riktigt jobbigt att försöka få allt det med på en mataturesa. Så Tack för att ni stöder omkostnaderna för bilen! Och Tack till Gud för beskydd på vägarna vid både mataturesor och då jag själv kör!

Tillfälligt färgbyte efter lerfärd!

Tillfälligt färgbyte efter lerfärd

En lerig bil och en glad biskop som åter är på fast mark!

En lerig bil och biskop som är glad att åter vara på fast mark!

Andra inlägg

Ett sorgligt farväl

Ett sorgligt farväl

Nu sitter jag och Vilma på ett tåg påväg till Mombasa där vi ska ansluta till Bina och hennes familj. Mombasa är en...

Tom på energi, full av kärlek

Tom på energi, full av kärlek

Hej Sverige! När jag ser tillbaka på de senaste två veckorna blir jag glad och sjuk imponerad över allt vi hunnit med....

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.