Hej allihopa! I måndags fick jag tillgång till delar av Theas skolmaterial och har satt henne i arbete. Det är mycket teknik som ska fungera och det tar antagligen ett tag innan jag vet vilket upplägg som fungerar. Vi få lära oss att samarbeta och lyssna på varandra! Mycket nyttigt. 😊

Innan veckan drog igång spenderade vi en dag på stranden, något som jag såg väldigt mycket fram emot eftersom jag är uppvuxen vid havet. Efter drygt en timmes bilfärd i torrt men vackert landskap var vi framme och jag insåg hur mycket jag saknat havet. Lika kallt som i Öresund dessutom, men desto grumligare vatten. Hade jag sett bottnen skulle jag aldrig gått i närheten av stingrockan, eller blivit stungen av den i foten. För er som aldrig erfarit detta kan jag berätta att det gör väldigt ont. Fick hjälp av en som jobbade på stranden och han satte min fot i varmt bad, gav mig en ipren och tryckte ut giftet. Det blev inget mer bad den här gången, men jag var glad ändå och kunde njuta av att bara vara i sanden. Hade härligt sällskap av Håkan, Thea och en familj från församlingen.

Thea och stranden i Colán

Min stackars fot

Förutom arbete och smärta har veckan bjudit på mycket skratt. Det blir ofta tokigt med språket när peruanerna pratar i sin normala fart (d.v.s. mycket fort) och jag tyvärr måste säga efter flera lååånga meningar att jag förstod “un pocito” av vad de sa. Eller som när en kille kom fram till mig på marknaden och stod i fem minuter och försökte förklara något om himlen och mitt land. Det går framåt, men det är inte alltid jag lyckas hänga med. Det är väl att skratt är det samma i alla länder.  😁

Nu väntar schemaläggning inför kommande veckor och en härlig springtur!

Anna Nord, volontär