Senaste två veckorna har varit lite speciella för mig, jag har varit ganska sjuk lite till och från och det har varit prövande och påfrestande, dels att inte kunna vara på en helt bekväm plats, men mer dock att behöva stanna hemma från spännande och givande saker. Här i vår nya vardag, här där det inte riktigt finns samma bekvämligheter och vanor som kan ta av tiden som hemma, så har det dock också frigjort tid till att tänka och reflektera över tiden vi har här.

Under den extra tiden har bland annat tanken på hur bra man verkligen har det hemma i Sverige dykt upp. Stundvis i speciellt i svackor kan det väcka en form av hemlängtan men oftast för mig har det nog snarare känts som en tacksamhet. En tacksamhet för allt det som vi är välsignade med hemma. Från allt smått som är lätt att se förbi som skyltar på svenska och matvaror man är van vid, till vänner, familj, natur och tryggheten i sitt eget hem. Det har fått vara en god påminnelse och något värt att tänka på.

Precis som det även frigörs tid och utrymme för tacksamhet så upplever jag också att det fått frigöras tid för att vara med Gud. Vi omges redan av mycket bön i vardagen men att man i situationer som denna kan uppleva sig lite utlämnad på ett sätt har också gjort så att bön och egentid med Gud för mig har känts nödvändig på ett annat sätt, samt känts som att det har fått komma ännu mer naturligt.

Jag tror inte att detta är något som man måste åka till främre Asien för att uppleva. Något som jag kommer ta med mig hem är just det, att dra sig till ensamma platser så som också Jesus själv gjorde, ta avstånd från det som kan störa. Jag tror också att det finns en poäng i att ibland få göra det där vi inte är som allra mest bekväma. Med det menar jag inte att vi ska utsätta oss för någon fara, men jag tror det kan vara värt att ta sig ut någonstans utanför vårt hem och vår vardag. Där det kanske kan få göra att man tydligare kan känna att det finns ett hem även utanför hemmet, i Guds närvaro. För för mig i denna situationen har jag upplevt att mina mest genuina tacksägelser och böner har fått komma utifrån delvis ett annat perspektiv men också en känsla av att jag inte är helt bekväm och att jag verkligen får lita på att Gud fångar mig.

Tack för att ni står med i bön för oss och för Främre Asien, frid!

//Melker Arvidsson