Kära hermanos,

Snart har vi varit 5 månader i Peru (med undantaget att jag var 2 veckor i Sverige över jul) och det återstår 5 månader av volontäråret. Halvvägs! Efter mycket reflektion, besök från mina ”missions-minded” föräldrar och en pep talk från Pastor Gonzalo i helgen så har jag fått förnyad inspiration att fortsätta arbetet här i Chiclayo. Innan jul började sommarlovet vilket betyder ändringar i schemat och uppehåll för vissa aktiviteter i församlingarna. Vi är ännu i processen av att anpassa oss till ändringarna. Över middag så pratade Gustav och jag om att vi upplever nu meningen med att vi får möjligheten att vara här strax ett halvår till: vi lär oss fortfarande varje dag, men spanskan gör ändå susen nu! Vi kan ha fina samtal med folk utan att det känns ansträngande och har börjat få förtroendet att leda enkla andakter vilket känns meningsfullt.

Den förlorade sonen och vad ”hem” betyder för oss i Las Brisas.

Kvällen som jag landade i Lima efter min vistelse i Sverige satt jag och väntade några timmar på att mina föräldrar och lillebror, Lukas, skulle anlända från USA. Det hade gått ett år sedan jag såg dem sist så det var ett kärt återseende! Jag fascineras ofta över hur Gud leder och väver samman människors liv. Mina föräldrar var missionärer med WPML när jag var liten. De har koll på (och viss kontakt med) flera missionärer som hjälpte starta arbetet här i Chiclayo och Piura. Vi hade dagar där vi kunde agera som turister men det betydde mycket för mig att det var mest intresserade i missionsarbetet, kyrkans folk och kulturen. Pappa kom långt på spanskan som han började lära sig när jag startade volontäråret. Jag var så tacksam för möjligheten att ha dem på besök men också för att jag fick se deras hjärta för mission.

Mariela och Esther på middag i lägenheten.

De fick vara med på barnpassning, barngrupper, ungdomsgrupper och gudtjänster. Vi fick en fin middag med min peruanska mamma Mariela och syster Esther där min pappa hade många kulturella frågor. På ungdomsgruppen i Las Brisas, efter jag höll i en kort andakt, tog pappa gitarren och vi sjöng en sång som de brukade sjunga på missionärläger i norra USA (”Señor me has mirado a los ojos”) men som var känd bland kyrkans folk också. Det var så fint! 

Ungdomsgruppen i Las Brisas.

Pollo a la brasa till kvällsmat!

Dagen efter vi sade adjö i Lima så åkte Clara, Gustav och jag upp till Piura att hälsa på Gonzalo. Det är 13 ungdomar från två olika församlingarna som är nere i Arequipa (nästan längst ner i landet) på bibelskola i en månad som missionen möjliggör genom ekonomisk stöd, så vi tog inga av kyrkans ungdomar med oss denna gång. Det är annars tanken att vi ska peppa kyrkans egna ungdomarna att stötta arbetet i Piura också. Gonzalo var, som vanligt, på gott humör. ”Muy, muy feliz!” Han är en stor inspirationskälla för mig. Jag kände att jag fick lära känna honom lite bättre denna gången. 

På väg att äta på en restaurang med kristna ägare.

Jag har skrivit om Gonzalo innan, men han är också missionär på främmande mark. Han har ingen familj eller koppling till Piura eller Peru, men svarade på kallet när det behövdes en pastor. Han har familj i Norge och Ecuador, men tyvärr fick hans fru fara hem till Jesus efter hennes kamp med cancer. Det var hon som blev kristen först av dem två. Hon upplevde att Jesus gav henne en fysisk kram och sedan dess har Gonzalo lärt sig om och upplevt den påtagliga kärleken och nåden som Gud ger oss. Det är hård mark i det grannskapet där den nya kyrkan ligger. Få kommer till gudtjänsten, barngruppen och ungdomsgruppen, men Gonzalo är trofast och inte lätt nedslagen. Vi har fått höra att det betyder mycket att vi är där och stöttar honom då han är ensam i att leda alla verksamheter. En liten sak som att Gustav kommer med gitarr och lyfter lovsången betyder mycket.  Kvinnan som hjälpte några veckor med barngruppen har slutat svara på hans meddelande och komma till gruppen. När jag hörde det frågade jag om han känner sig nedslagen. ”Nej!” sa han, ”Jag har Guds ord som uppmuntrar mig och den fantatiska möjligheten att lämna allt vid Jesus fötter i bön. Det är därför jag inte skäms att gråta!” Jag tänker på texten till en av mina favorithymner: Vilken vän vi har i Jesus (Matt 11:28-30). 

Har du sorger och bekymmer,
är du modlös, trött och svag,
Jesus hjälper dig att bära
dina bördor dag för dag.

Det var också mycket predikande i helgen. Gonzalo har en gåva och en passion för att predika. Han lever och andas Bibeln. Det tog jag med mig denna gången speciellt eftersom han sa att han ska be att vi volontärer ska finna förnöjelse i att läsa Biblen varje dag. Det börjar nog som disciplin men sedan förstår man att det är lika viktigt som att äta. Andlig mat. Tänk att njuta av ordet lika mycket som jag njuter av att äta en mango! Det längtar jag efter.  

Karlerna efter gudtjänsten.

Escuelita undervisning om Josef.

När vi kom fram till Chiclayo så finns det alltid chaufförer som kommer fram och erbjuder deras tjänst. Vi kan bli lite irriterade på detta och går hellre en bit ut från bussen och finner en bil vid vägen. Det var en man som stod utanför sin bil som vi var inte helt säker på var taxichaufför, men vi gick fram och han blev glad att höra ”gringos” (vita men syftar egentligen på amerikaner) prata spanska. Vi pratade lite om varför vi är här och han skrattade när vi använde spansk slang. Han sa att han hade varit lite nere men att han blev glad av att få prata med oss. När vi var framme så stängde han av bilen och frågade om luterska kyrkan. Sen tog han fram en Bibel och vi läste Predikaren 10 vilket han sa han brukar meditera över. Vi blev så tagna av hans öppenhet och reflektioner kring tro och hoppas på att träffa honom igen. Det var en riktig fin avslutning på helgen! 

Gustav och Dito.

Nu i februari har vi EDBV (”Escuela Biblica de Vernano” eller bibelläger för barn i en vecka) i två församlingar. Sen ska vi också få besök av danska missionärerna: Roar Steffensen, Frederik och Lise Smidt. Vi ser fram emot mycket besök under våren! Då vet ni vad ni kan läsa om i kommande inlägg 🙂 

Un fuerte abrazo från Peru!

/Maria