Den 25 maj 2013 sa Lisa och jag (Hjalmar) ja till varandra för att älska varandra i nöd och lust. Det beslutet har jag inte ångrat en dag. Föga visste vi då att vi sa ja till att vara tillsammans i karantän i 70 dagar i Peru (men det finns å andra sidan ingen jag hellre skulle sitta i karantän med än med henne).

I fredags kom beskedet om att karantänen förlängs med 37 dagar till siste juni!! Alltså beslut om 50 % förlängning och totalt 107 dagars nödläge med strikt karantän (är inte det världsrekord?!). Det var milt sagt en chock när vi hörde presidentens meddelande om förlängning, frågorna många och allt kändes stängt och omöjligt. Men efterhand som saker börjar sjunka in och vi närstuderat presidentens dekret har vi förstått att det också gavs några lättnader.

Den största skillnaden för oss är att personer som arbetar i hemmen får börja jobba och det innebär att  Mariela får komma hit, vilket vi alla är oerhört glada för. Det ger normalitet, avlastning och en social kontakt i vårt liv. Även hantverkare, frisörer och de som jobbar med tvätt och rengöring får börja jobba. Det är alltså en ytterligare aktivering av ekonomin och kallas för fas 2, men grundregeln är karantän. Vi får också använda egen bil för att handla mat och utegångsförbudet träder först i kraft från kl 18 (istället för kl 16 som innan).

Så det är mer av samma; karantän, munskydd och långa köer, men också möjlighet till lite mer frihet gällande fler som får arbeta och sättet att transportera sig. För oss innebär det att vi kan åka till vårt kontor i centrum och att vi behöver seriöst fundera på vilka uppgifter det finns för oss här i närtid och för resten av året.

Här nedan några foton från senaste handling på stormarknaden Tottus. På väg in till centrum desinfekteras alla bilar utvändigt.

Två timmar stod jag i kö för att komma in. För att hålla avstånd finns markeringar i marken. Militär med vapen, munskydd och handskar övervakar.

Och som ni såg på bilden högst upp har Lisa roat sig med att sy munskydd till hela familjen (även om nog ingen på allvar skulle kräva att Anneli har det, hon tror ändå mest att hon ska äta upp det…)

Återigen, tack för förböner och omtanke!
/Hjalmar