Så var det dags för safari. Det är något jag har längtat efter sen jag var kanske fem år gammal och satt och bläddrade i farfars stora böcker om djur i Kenya. Vi gav oss iväg vid halv sju på morgonen med lite olika stora förhoppningar om att få se många djur. Den första vattenbuffeln gjorde oss helt exalterade, men efter att ha sett zebror, giraffer och noshörningar, så verkade jublet över buffeln något överdrivet.

Efter en lång och mycket god lunch fick vi höra av vår chaufför att vi skulle öka farten lite för att kanske hinna se något. Han sa inte vad, men vi hoppades på ett lejon. Till slut kom vi fram till ett träd, där vi kunde skymta en lejonnos inne i lövverket, två meter från marken. Glädjen var total och vi följde lejonets varje gäspning och tassrörelse i en hel timme, innan det var dags att lämna Nakuruparken.

Det var gott att komma tillbaka till Bethesda efter två dagar därifrån. Pojkarna kom fram så fort vi hoppade ur bussarna och övertygade oss ganska enkelt om att de hade saknat oss. Nu går denna fascinerande dag mot sitt slut. Bara äggen vi ska ha till frukost imorgon återstår att koka.

”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat – vad är då en människa att du tänker på henne, en människoson att du tar hand om honom?” Ps. 8:4-5

Anna

Miriam, Anna, Johannes, Elin, Paulina, Emma, Maria, Emelie, Clara