Peru 18/19 – Baka kakor med Gud

Hej igen!

Tisdag kväll för mig här på andra sidan jorden och vi har nu äntligen kommit igång med arbetet i caféet i Piura på riktigt. På eftermiddagarna bakar vi för fullt (Brownies, Chocolate chip cookies, Drømmekage, Hindbærsnitter) och mellan 18.30 och 22 har vi caféet öppet. Det blir lite omställning för mig som vanligtvis är morgonmänniska men samtidigt skönt att ha morgnarna lediga. Jag har under veckan som gått fått lära mig ta beställningar (på spanska!), förbereda våra eftertraktade milkshakes, brygga olika sorters kaffe och lite annat smått och gott. En sak jag bland annat fick erfara att det är oerhört svårt att urskilja det minsta ord när fem personer pratar med en samtidigt (en vill beställa, en vill betala, en frågar om mer kakor, en undrar om sitt kaffe är färdigt…). Kösystem i Peru? Nej, det gäller bara att knö sig fram och prata högst 😉

 

Under bak-timmarna idag hade jag hand om kakorna. Det tar sannerligen en bra stund för en person att forma ca 60 kakor och dekorera dem alla med choklad.

Med lovsång i bakgrunden fick jag påminna mig om varför jag gör detta och fick lite extra motivation och styrka. Det blev en lång personlig andakt. ’’Runda och fina, idag kommer de bli perfekta – härligt!’’ tänkte jag när jag stoppade in dem i ugnen. Till min stora besvikelse och förvåning hade jag helt fel. Trots att alla kakor var gjorda av samma deg ville de inte visa sig likadana. Två av plåtarna var katastrofala. 

Varför? Varför detta? Degen var antagligen inte tillräckligt omrörd och finfördelad blev min slutsats. När jag stod och diskade insåg jag att detta händelseförlopp kanske hade ytterligare en mening. Jag trodde att jag efter en veckas bakande redan var professionell bagare, att jag knappt behövde anstränga mig utan var totalt nöjd med de kunskaper jag redan har. Kanske blir det lätt så i vår relation med Gud också? Jag har redan läst bibeln så många gånger, jag har redan bett den bönen innan, jag känner redan Gud – behöver jag verkligen gå på den där gudstjänsten? De missbildade kakorna påminde mig om att relationen och resan med Gud aldrig tar slut. Hur mycket jag än bakar kommer aldrig varenda kaka bli perfekt. Vi blir aldrig färdiga med Gud under våra liv här på jorden. Det är ett evigt äventyr. Hur underbart är inte det?

 

Dios los bendiga! (Gud välsigne er)

 

/Sofia

 

ps. Jag hoppas dock att kakorna inte visar sig så dåliga varje gång. Både för missionens ekonomi och min mage 😉

Andra inlägg

Sista tiden i Kenya

Sista tiden i Kenya

I förra inlägget fick ni höra om hur Kenyas stora översvämningar med största sannolikhet skulle påverka våra sista...

Rapport från NUM – maj

Rapport från NUM – maj

På NUM samtalade vi om ekonomin för det aktuella arbetet, och blev informerade om att ELMs vårkampanj kommer att vara...

Bär en volontär

Bär en volontär

Vi anar en trend av allt fler unga som vill gå ut för Guds rike. De senaste åren har vi överraskats av ett ökande...

5 Kommentarer

  1. Tack, Sofia, för att du är i Peru, tack för att du skriver och tack för dina reflektioner!

    Svara
  2. Härligt Sofia! Så berörande! Tack! Gud välsigne dig och er alla i Piura. Vi följer er i bön

    Svara
  3. Så fint! Gud välsigne ert arbete!

    Svara
  4. Hej och tack för dina reflektioner kring livet med Gud och bakning. Jag kan inte låta bli att undra varför du inte blandar i chokladplupparna i degen, formar rullar och skivar dem lagom tunt? Det skulle väl kunna underlätta flera moment!? Lycka till framöver. Goda är de garanterat!

    Svara
  5. Tack för blogginlägg Sofia!
    Herren med dig i allt du gör. /Henrik Nilsson

    Svara

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.