Hej allihopa! Hemresan till Sverige förra veckan var spännande. Militärflygplats, manuell passkontroll, narkotikahundar, flygrekord med SAS osv. Jag har känt mig så väl omhändertagen av flygpersonal, polisen ombord på planet samt av ambassaden/UD. Efter 13 timmar i luften väntade 6 timmar i bil innan vi var framme i Markaryd. Vi hade bestämt att jag skulle sitta i självvald karantän tillsammans med Ekströms för att kunna avsluta Theas skola. Det innebär att vi nu avklarat halva och att jag på onsdag avslutar mitt uppdrag som Move-volontär och åker hem till min familj i Helsingborg. På vägen hämtar jag upp min fästman som jag inte träffat på 10 månader. Så spänningen hänger kvar än 🙂

Känslan av att vara tillbaka till Sverige är inget jag någonsin upplevt tidigare. Allt är så familjärt, men ändå kändes det i början inte som att jag hörde hit. Livet i Piura är så långt borta just nu och känns ibland bara som en dröm. Jag sörjer de två månaderna vi förlorade där, samt att inte ha fått ett riktigt avslut. På grund av karantänen kunde man inte träffas och säga hejdå. Men jag vet att vi inte hade något val och när jag nu hör om ytterligare restriktioner och svårigheter för hemresor från Peru, är jag så tacksam att vi är här nu.

Gud har burit oss ända hem och jag vill aldrig glömma friden Han inneslutit mig i, mitt i all turbulens och osäkerhet.

Anna Nord, volontär