Sista tiden i Kenya

Väskorna har packats och vägts, de sista ärendena hos skräddaren är gjorda och en del hejdån sagts. Om bara några dagar åker vi hem, och de senaste veckorna har därför varit fyllda av både glädje och sorg. Landets stora regnmängder har inte bara visat sig vara ett problem utan också en välsignelse, och Gud har återigen påmint oss om sin trofasthet.

I förra inlägget fick ni höra om hur Kenyas stora översvämningar med största sannolikhet skulle påverka våra sista veckor i landet. Skolan var stängd på obestämd framtid och inte ens hälften av pojkarna var på Bethesda. Vi blev rådda att förvänta oss det värsta – ingen mer skola, inga mer vardag med alla pojkarna och därför många förlorade avsked.

Det var sannerligen en stor sorg att inte säga hejdå, men denna tråkiga nyhet bringade också en mycket speciell möjlighet som vi annars inte hade haft. Det fanns nu tillfälle att ge de fyra kvarvarande pojkarna den spännande upplevelsen att komma hem till oss! Vi planerade för en dag de sent skulle glömma, innefattande poolbad, hamburgare och filmmys med chips. Det coolaste för pojkarna var dock inte våra roliga aktiviteter, utan att få se in i livet hos en annan samhällsklass. De kom fnittrandes ut från toaletten efter att för första gången suttit på en riktigt toalettstol och testat spola, de satt länge och förtrollades av tvättmaskinen, testade våra stora sängar och hjälpte mer än gärna till att diska – för det var ju under rinnande vatten. Det blev en fantastisk dag, för pojkarna såväl som för oss. Gud kan verkligen vända allt till något gott.

I helgen spenderade vi vår längsta och vår sista övernattning på Bethesda. På lördagen blev det lyxkväll med tacos, en rätt tidigare volontärer också bjudit på. Det där med att vika brödet är en krånglig och kladdig historia, men det bekom inte pojkarna. I söndags åkte vi till ELCKs församling Emmanuel Church tillsammans med pojkarna, och presenterade två sånger. ”Jag går på livets väg” som de imponerande nog lärt sig på svenska, och den kenyanska barnklassikern ”Heavenly Father”. När vi bad dem välja rörelser blev det till vår stora förvåning Macarena-dansen? Tur att församlingsmedlemmarna inte kände till dess ursprung…

På eftermiddagen fick vi följa med till den lokala kvarnen, där majsen mals till mjöl för Ugali och gröt. Först blev jag (Klara) ditskickad ”själv”, i sällskap av enbart två Bethesdapojkar. Vanligtvis upptäcker och upplever vi tre volontärer det mesta tillsammans, och jag måste säga att det var en härlig upplevelse att få göra och möta något själv. Vi ruskade runt bland majskorn och vägde säckar. Kvinnan i kvarnen var rädd att mitt hår skulle bli dammigt av allt mjöl som virvlade runt och knöt därför sitt kitenge runt mitt huvud. Efteråt gick vi hem till Madam Lucy, tillsammans med några av de före detta Bethesdapojkarna som nu bor hos henne, för att mjölka korna – för hand.

Dag nummer tre vaknade vi glada (och trötta) upp till en skoldag! Halleluja! Ett stort böneämne blev till ett ännu större bönesvar när presidenten förra veckan gick ut med att skolorna visst kunde öppna. Det blev ett kärt återseende med personalen, eleverna och alla Bethesdapojkar. Härligt att få en sista vecka i den livfulla skolverksamheten. Det gläder oss alla!

Det är fint att få ta avsked, men att säga hejdå är aldrig kul. Igår hade vi vår sista dag i skolan, och vi fick säga adjö till alla i skolverksamheten. Några av oss svenskar blev tårögda till och från, men även några av eleverna grät. Det är sannerligen märkligt att säga hejdå på obestämd framtid… De allra flesta kenyaner vi lärt känna kommer vi nog aldrig att få träffa igen, förrän i himmeln det vill säga. En konstig tanke, som är svår att greppa när man kör en halvdan kenyan-kram och lärarna säger ”See you!”. Något som förvånade mig var dock känslan av frid som jag upplevde på matatun hem. Man blir sällan klar med relationer, men vi känner oss nog ganska färdiga med vårt arbete här. Det finns något vackert i att detta kapitlet, precis som alla andra kapitel i livet, också får komma till ett slut. ”Där vi ser en ände, där ser Du en början, där skapar du alltid nåt nytt.” – Skapelsens Herre, Josefina Gniste.

Tiden i Kenya har varit lärorik och intressant, men tyvärr har den för min del också varit en stor och lång kamp. Jag lämnar landet tudelad – lättat över att äntligen få komma hem och förhoppningsvis må lite bättre, men samtidigt med sorg och vemod över alla människor jag åker ifrån. Jag lär ta med mig mycket från denna resan, långt mer än jag kan ana i skrivande stund, men det jag redan nu ser vikten av är relationerna. Alla varma, roliga och karaktärsfulla kenyaner jag mött, lärt känna och kommit att älska. Den finaste gåvan denna tiden givit är relationerna till skolbarnen, lärarna, personalen och framförallt pojkarna. Jag sitter nu tårögd och ser pojkarnas finurliga ögon och stora leenden framför mig. Dessa möten kommer jag bära med mig, nära hjärtat, så länge jag lever.

Tack för era böner! Vi ses snart.
Varma hälsningar från Kenya, via Klara Johansson

 

Andra inlägg

Rapport från styrelsen

Rapport från styrelsen

”Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus.” Rom 8:1 Det är oerhört, otroligt, fantastiskt. Det är...

Sverige – Juni/Juli 2024

Sverige – Juni/Juli 2024

ÅRSKONFERENSEN 2024 Vid avslutningsmötet på ELMs årskonferens var det predikantvälsignelse för två nya...

Östafrika – Juni/Juli 2024

Östafrika – Juni/Juli 2024

KENYA Våra kenyanska vänner Lucy Kirui och Elizabeth Gwako från barnverksamheten Bethesda Children Ministry (BCM) har...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.