Hejsan från Främre Asien!

Ännu en vecka har gått och vi har varit tillbaka till en vanlig vecka efter två veckor av arbete med konferensen. Det har varit roligt att få komma tillbaka till de verksamheter som vi, vid det här laget, har hunnit vara hos många gånger och få träffa de människor vi hunnit lära känna där. Denna vecka har vi också fått äran att ha Benedikte på besök. Förutom att det förhoppningsvis gav henne en bild av hur vi har det här så känner jag att det också har fått vara givande för oss att visa vår vardag. Vi har fått prata om och reflektera över vårt arbete här och för min del har det fått bli till hjälp att ställa in rodret inför den sista månaden. Att säga att det är ungefär en månad kvar ger också perspektiv på att vi snart går in i den sista tredjedelen. Det ska bli spännande att se vad denna sista månad har att erbjuda och jag går in i den med en förväntan och förhoppning att det kan bli en viktig och betydelsefull månad.
Många saker är olika men En är densamme
Den senaste veckan har jag också jobbat lite med att samla information till en fråga jag fick från en söndagsskola i Sverige. Frågan handlar om hur det är att vara kristen och barn här. Denna fråga har jag burit med mig och även fått input från andra. En tanke som jag har tagit med mig från detta är att många saker är annorlunda jämfört med Sverige både när det gäller att vara kristen och att vara barn, men trots detta så är En densamme var vi än är. Jesus är densamme oavsett om vi är i Sverige eller i Främre Asien eller någon annanstans och Han är densamme igår och idag och i evighet. Det är en trygghet att veta att vi tror på en Gud som inte förändras och vars löften står fast. Tack Gud för det!

Tack för er förbön för oss och för landet och fortsätt be för det. Be gärna också extra nu för den sista månaden: om kraft, om ledning och om möten med människor. Tack!
Frid!
//Sara




0 kommentarer