Idag på skärtorsdagen hade vi privilegiet att återigen få en fantastisk undervisning i Johannesevangeliet; idag handlade den om ironi: hur Skaparen själv dör på ett kors. Föraktad och övergiven. Han som har gett oss alla livet dör på ett av de mest fruktansvärda sätt vi kan föreställa oss, och på ett djupt förnedrande sätt: korsfäst. Genom detta ger han oss också frälsningen. I hur människor behandlade Jesus finns en djup ironi, och spännande nog fortsatte temat ironi i nästa steg i våran vandring tillsammans idag.

Tidens hjul snurrar. Människor, ting och byggnader förändras. Vissa saker består. Idag besökte vi en byggnad som har förändrats på många sätt. En kyrka som gått från en plats där Jesu kropp och blod utgavs till att bli en moské. Det var en speciell upplevelse som framkallade blandade känslor hos många av oss. Men byggnadens själ, byggnadens essäns, består. Spår av den liturgi som än gång firats fanns kvar. Avbilder av kors, Maria med Jesusbarnet, kyrkan själv. Även om detta inte varit fallet hade detta faktum bestått: det är en byggnad grundad och given till Gud, och detta har inte förändrats. Gud är god.

Dagen fortsatte uppdelade i grupper. Själv besökte jag och några andra en massiv byggnad under jorden, som byggts för att samla upp vatten. Otaliga kolumner bar upp det höga taket som säkert var omkring 20–30 meter ovanför oss. Den ofattbara ansträngning och bedrift att bygga denna jättelika konstruktion, under jord! Den ofattbara mängd stenar och jord som behövts fraktas bort. Otroligt. Vi besökte också ett köpcentrum som var hundratals år gammal, vilket var trevligt, och något speciellt. Detta var nämligen en av de äldsta köpcentrumen i världen.

När skärstorsdagen närmade sig sitt slut firade vi mässa tillsammans, för första gången i denna grupp. Jag tror jag talar för oss alla när jag säger att detta var underbart. Vilken känsla, att ta emot Jesu Kristi kropp och blod, och att göra detta tillsammans! Steg för steg lär vi känna varandra bättre, och jag vågar påstå att vi också växer tillsammans. Vad underbart att det får vara så, och jag ber att denna utveckling fortsätter under veckan: att vi växer tillsammans, och framför allt kommer närmare Gud – tillsammans.

Joel Sennerstrand