Världens dödligaste planta – kokospalmen

Hej på er där hemma i Sverige. Här kommer en ny uppdatering från oss här i Kenya! Denna gången skrivet av Klara. Eftersom skolan i Kenya nu har lov, fick även vi volontärer lite ledigt. Detta inlägget kommer alltså egentligen inte att beröra vårt arbete, utan istället vår semester på kusten vid Mombasa och Diani Beach.

Indiska oceanen skymtas bakom ett baobab-träd.

I söndags packade vi våra väskor och tog oss till ett matatuföretags kontor, i hällande regn. Där möttes vi av ett strukturerat tillvägagångssätt olikt något annat vi sett i Kenya! Vi köpte biljetter till en viss avgång och slussades till en ren och fräsch buss, där mängden passagerare för en gångs skull matchade antal säten. Tro det eller ej – det fanns bälten! Halleluja!

Matatun – som denna gången var mer som en liten buss.

Matatun/bussen körde oss till huvudstaden Nairobi. Vi tog oss till SGRs tågstation, där säkerheten närmast kan liknas vid den på en flygplats. Vi visiterades, våra väskor åkte genom otaliga röntgenapparater och narkotika- och sprängmedelshundar skulle examinera allt. Terrorismhotet i Kenya är väldigt högt. Vi kom in på stationen några timmar innan avgång för att slippa vistas ute i mörkret, och väntade på vårt tåg. Vi tänkte nämligen att det var en bra idé att välja nattåg, något vi senare skulle ångra…

SGRs station i Nairobi.

Tåget i sig var väldigt fint och likt sådana i västvärlden, men det var betydligt mer påfrestande än vi trott att få till lite sömn i den kvalmiga luften och de obekväma sätena. 03:30 var vi framme i Mombasa, förstörda av sömnbrist, och däckade på några bänkar på stationen i väntan på soluppgång. Så småningom blev vi utkastade men hittade en bil som kunde ta oss ut ur staden via färja, och söderut till Diani Beach.

Jag som gör ett tappert (och desperat) försök att sova…

Vi slogs ganska snabbt av den brutala värmen!! Nu är det regnperiod, vilket innebär att det ”bara” är runt 30 grader istället 40, men luftfuktigheten kunde vara uppemot 90%. Det går inte att beskriva hur klibbigt och varmt det är! Jag personligen är ganska känslig för värme, men denna gången led vi allihopa.

Diani Beach.

Dagarna bestod till stor del av att vara på stranden. Oerhört vackert med den vita sanden, de många palmerna och det turkosa vattnet! Vi fick verkligen njuta av sol och bad, även om vi trots massor av solkräm och skugga ibland fick lite för mycket av det förstnämnda. På stranden kom det fram en man, som vi senare kom att kalla ”Muhammed the coconut-guy”, med färska kokosnötter. Mot en liten summa pengar skar han av toppen, gav oss ett bambu-sugrör och en sked gjord av det överblivna skalet, och så var det bara att hugga in. Kokosvattnet rådde det lite delade meningar om, men köttet var väldigt gott! Ett tag satt jag och njöt under en palm, tills jag kom på att jag någon gång läst om hur kokospalmen, oväntat nog, är en av de dödligaste plantorna i världen. Varje år får orimligt många människor en kokosnöt i huvudet, och dör?! Huruvida det är sant att den är ”världens dödligaste planta” låter jag vara osagt, men jag flyttade på mig:)

”Muhammed the coconut-guy”

En kväll åkte vi med en kanot på Kongofloden, som mynnar ut i havet mellan Diani Beach och Tiwi Beach, för titta på solnedgången. Tyvärr drog det in några mindre lägligt placerade moln precis vid precis när de sista strålarna skulle försvinna bakom horisonten… Floden i sig var dock väldigt vacker, fylld av mangrove och baobab träd. Vår guide berättade glatt om hur tidvattnet var så högt att den yttre delen av floden bestod av saltvatten, och därför inte huserade varken krokodiler eller anakondor. Tack och lov kände jag, som precis insåg att floder i Afrika kan vara ganska mycket farligare än Helge Å hemma i Skåne.

Kanot på Kongofloden.

En annan kväll hade vi den stora förmånen att få träffa några vänner hemifrån Sverige. Vi mötte upp med David & Emma och deras söner för bad och middag. Fantastiskt att få prata svenska med några andra än varandra, dela upplevelser av Kenya, och känna sig lite mer som hemma. Speciellt fint var det nog för mig, eftersom familjen tillhör min kära hemförsamling Kviinge. Underbart!

Middag vid havet med familjen Carlsson.

Mysigt!

Sista dagen åkte vi iväg på ett heldags-äventyr till Kisite-Mpunguti Marine Reserve, nära ön Wasini och gränsen till Tanzania. Där åkte vi ut med båt till ett naturreservat i havet. På vägen fick vi se delfiner, och väl där snorkla bland koraller och fiskar i regnbågens alla färger. ”Gud är den bästa konstnären”, och det fick vi sannerligen bli ännu mer bli varse om på en plats som denna. Mäktig upplevelse!

På vägen fick vi dock se ännu lite mer av Kenyas korruption, genom diverse poliskontroller som du enbart kan betala dig ur. De stoppar dig för att ”kolla på fordonet”, och hittar definitivt ett fel om du inte betalar. Vår chaufför stannade inte ens, utan bara släppte en sedel ut genom fönstret och fortsatte. Så främmande för oss svenskar!

Hemrese-dagen blev onekligen lång, och ganska jobbig måste jag säga. Upp kl 4:15, bil till Mombasa, tåg till Nairobi, ett till tåg och sedan bil för att komma till matatu-kontoret. Detta kontoret var inte alls lika fint och strukturerat som det i Nakuru, och mitt på en väldigt hektisk gata. Tydligen hade alla universitetselever fått lov den fredagen, och staden var om möjligt ännu mer kaotisk och fylld med mer trafikstockning än i vanliga fall. Ganska obehagligt att vistas i centrala staden, mitt i allt vimmel!

Centrala Nairobi i rusningstid.

Färden till stationen var krångligare än vi trott, de 20 minutrarna det skulle ta för matatun att komma blev till en och en halv timme, och resan hem drygt fyra timmar istället för drygt tre. Vi satt inklämda längst bak i en matatu, denna gången av vanlig halvdan standard, och jag kämpade hela vägen för att inte kräkas av åksjuka. Vi kom fram långt efter det hade mörknat, och fick ta pikipiki (motorcykel) sista biten. 22:30 var vi äntligen hemma, efter 18 timmar på resande fot.

Detta blev utan tvekan ett äventyr utan dess like, för min del fyllt av både massa häftiga upplevelser och många tårar. Att bo och leva i ett annat land på detta viset innebär att få se mycket av fin natur och vacker kultur, men det har också sina utmaningar!

Nu fortsätter vårt lov med diverse oklara aktiviteter, om några veckor startar skolan och om bara drygt 5 veckor reser vi hem. Fortsätt att bära oss och vår resa i bön!

Varma hälsningar från Kenya-gänget, via Klara Johansson.

 

Andra inlägg

Sista tiden i Kenya

Sista tiden i Kenya

I förra inlägget fick ni höra om hur Kenyas stora översvämningar med största sannolikhet skulle påverka våra sista...

Rapport från NUM – maj

Rapport från NUM – maj

På NUM samtalade vi om ekonomin för det aktuella arbetet, och blev informerade om att ELMs vårkampanj kommer att vara...

Bär en volontär

Bär en volontär

Vi anar en trend av allt fler unga som vill gå ut för Guds rike. De senaste åren har vi överraskats av ett ökande...

0 kommentarer

Skicka en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.